Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi och dem

Annons

Ögonläkare Ed från Ohio lägger servetten i knät och lutar sig mot stolsryggen. Han säger med övertygelse: ”Problemet är att alla bara vill ha, de vill att staten ska sköta allt, utan att de ska behöva göra något själva.” Så lägger han till: ”It´s the mexicans.”

Det är vintern 2010 och jag sitter vid ett mycket vackert dukat bord på en av restaurangerna längs med stranden i mexikanska Cancun. Jag är på parmiddag med Ed och hans paranta fru Jen. Ed och Jen har inte mycket till övers för landets president Barack Obama. Men landets främsta problem, är de samstämmigt övertygade om, är USA:s alla invandrare, särskilt de icke-europeiska, och allra främst de mexikanska.

Våra mexikanska servitörer serverar oss med ansträngda leenden, men vare sig Ed eller Jen sänker sina röster när de förklarar att mexikanare är en helt annan typ av människor än amerikaner och européer.

Jag försöker lamt flika in frågor om USA:s historia som invandrarland. Att landet väl är byggt av alla de invandrare som kommit till USA för söka en ny framtid för sig och sin familj? Men Ed och Jen slår bort mina invändningar. Deras förfäder invandrade från Irland. Nu för tiden handlar det om helt andra typer av invandrare: de lata och kriminella. Alltså mexikanare.

Ögonläkare Ed och hans fru Jen är två mycket typiska anhängare av republikanernas nya högerflygel: Tea Partyrörelsen. När statsvetarna (Campbell-Putman 2011) studerade vilka rörelsens sympatisörer är visade det sig att de generellt har högre utbildning, är äldre, förmögnare och vitare än genomsnittsamerikanen. Och de är starkt kristet konservativa. De har ett genuint motstånd mot staten och en stor del av anhängarna är starkt kritiska mot den latinamerikanska invandringen.

Tea Partyrörelsens frontfigurer är den tidigare Alaskaguvernören Sarah Palin och hennes dubbelgångare Michele Bachmann. Båda kvinnor som gjort sig kända för sitt avstånd mot abort, mot homosexuellas rättigheter och mot offentlig sektor. Båda med en ganska avslappnad attityd till vetenskap och fakta. Vi kommer ihåg Palins uttalanden om att Afrika är ett land och att evolutionen är en bluff. Bachmann har nyligen förklarat att Gud har talat om för henne att gå in i politiken och att homosexualitet är ”personligt slaveri”.

Det skulle kunna vara lätt att vifta bort Tea Partyrörelsen som ett amerikanskt, dåligt skämt. Men, det är betydligt allvarligare än så. Tea Partyrörelsen är en rörelse som var femte amerikan, 20 procent, säger sig sympatisera med. Det handlar alltså i runda tal om 60 miljoner människor som tycker att Tea Partyrörelsen verkar vara en fräsch och spännande rörelse. Det går inte att vifta bort.

Det är Tea-partyrörelsen som ligger bakom att den amerikanska kongressen för att bota den ekonomiska krisen nu röstat igenom ett paket med hårda nedskärningar i offentlig sektor, men helt utan skattehöjningar. Och det är den här rörelsen som med sin huvudlösa religiösa extremism får amerikanerna att öka sin tro på att de är mer värda än människor från andra länder. Det är rörelser som Tea-partyrörelsen som ökar motsättningarna mellan vi och dem, mellan vi som har och de som inte har. Mellan vi, en vit, ekonomiskt gynnad, heterosexuell medelklass, och dem, invandrarna, bögarna och de fattiga. 

Än värre är att rörelsens idéer sprider sig. I Sverige har bland annat Aron Modig, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, kommit ut som vän av Tea Partyrörelsen. Likaså Modigs företrädare, Ella Bohlin, har uttryckt sin beundran för rörelsen. Och det finns fler. Ett annat exempel är den före detta Gävleborgsmoderaten Thomas Böhlmark. (Som dock känt sig tvingad att göra en minipudel efter att ha uttryckt sina sympatier med rörelsen.) 

 

Tillbaka på hotellet i Cancun möts vi av Juanito, en lågmäld man i 40-årsåldern. Juanito försörjer sin familj, fru och två barn, på att hovsamt öppna dörrar för turisterna. Hans lön är 140 dollar i månaden, 880 kronor i månaden. (Nej, han kan inte räkna med någon dricks. Han arbetar på ett så kallat ”all-inclusive-hotell”.) Juanito berättar att han har en dröm om att någon gång resa till USA eller Europa ”Gärna Sverige”. Men, han är fullt medveten om att det finns en viktig skillnad på de flesta mexikanare och de turister som besöker hans hotell. Turisterna har råd att åka på semester.

 

Det finns ett vi och ett dem. Men det handlar inte om att vissa nationaliteter skulle vara sämre eller bättre än andra. Det handlar om fördelning.

Mer läsning

Annons