Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi vill ha en annan värld

/

Annons

Träden utanför biblioteket håller sakta på att ändra skepnad. Klär sig i grönt. Det är ännu en vår i Alliansens Sverige. Jag sitter här och det tar mig emot att öppna ordbehandlaren och formulera mig igen. Hur många gånger måste vi skriva de här texterna? Om hur barnfattigdomen växer, hur de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Hur samhället dras isär som ett gummiband och rädslan för att det snart kommer slå tillbaka. Hur många gånger ska vi berätta om de sjuka som tvingas till arbetsförmedlingen, förvägras försörjningsstöd, om de enskilda fallen som visar sig vara systemfel. Hur många gånger måste vi skriva krönikorna om nedskärningarna i skolan, besparingarna i sjukvården, nedläggningarna av akutkirurgin. Om nedmonteringen som finansierar skattesänkningarna. När ska vi inse att det räcker med ord, och faktiskt göra någonting åt det i stället.

Nu har rätten till en bra skola bytts mot rätten att försöka komma in på en bra skola, rätten till jobb bytts mot tvånget att söka jobb som inte finns. I bostadslöshetens Stockholm har man bytt bostadsförmedlingar mot bostadsbutiker. Det är som om man avskaffat hela tanken med att leva tillsammans i ett samhälle: att man ska lösa gemensamma problem gemensamt. I stället får man nu skylla sig själv om man blir sjuk, om man blir arbetslös eller behöver stöd när man inte orkar stå själv. Vem hade kunnat gissa att det i början av 2000-talet skulle vara radikalt att kräva att läkarna skulle få bedöma vilka som är sjuka. Det är en konstig tid vi lever i, de rika har aldrig varit rikare, samtidigt låter det som om samhället aldrig varit fattigare. Det här är det Nya Sverige.

Jag lämnar biblioteket och går genom en grön stad som håller på att rusta ner sin medmänsklighet. Till och med biblioteken i den här staden ska privatiseras och tjänas pengar på. Men väl hemma igen ligger ett kuvert och väntar på mig på hallmattan. Ett brev från en vän som skriver om samma hopplöshet som jag känner, att allting är på väg åt fel håll och det inte finns några vägar ut ur det här samhället. Men efter känslan av hopplöshet: hoppet. Han skriver att han gått ner till den lokala partiföreningen och blivit aktiv igen, att han saknat känslan av att varje utdelat flygblad, varje diskussion på jobbet eller utanför mataffären, varje studiecirkelträff flyttat undan känslan av maktlöshet. Hur man faktiskt praktiskt kan ta tillbaka lite av den makten de inte vill att vi ska ha. För ingenting är så ofarligt som människor som inte tror att någonting går att förändra, och ingenting så farligt som oss som vet att det går. För kanske är det så enkelt, vi vill ha en annan värld, och i just den viljan gör vi den möjlig. När vi pratar om alternativen och kämpar för att de ska bli verklighet. I dikterna, krönikorna och på ledarsidorna. Men framför allt i vardagen. På våra jobb, i diskussionerna och mötena där vi gör upp planer för att kunna säga att vi är stolta över det samhälle vi lever i.

Jenny Wrangborg
kallskänka och poet

Mer läsning

Annons