Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Oppositionen ser ägarfrågor som ett instrument"

Annons

I ett historiskt perspektiv finns det knappast någon fråga med större politisk laddning än ägarfrågor. Enligt bolsjevikerna var det ”folket” som skulle äga produktionsmedlen och föga anade man viken korruption och ineffektivitet som denna samhällsvision skulle leda till. I dagens Sverige finns både statligt och kommunalt ägda företag som förvaltas på ett seriöst sätt, men vi vet att det i gråzonen mellan näringsliv och politik lätt kan skapas utrymme för tvivelaktiga affärer på allmänhetens och skattebetalarnas bekostnad.

Tankesmedjan Captus har i två rapporter tagit pulsen på riksdagspartiernas ägarpolitik och deras debattvilja rörande ägarfrågor i svensk press. Som bakgrund till detta konstateras att i partiprogrammen intar ägarfrågor en central roll för samtliga partier i regeringsalliansen och det rödgröna blocket. Man noterar också att oppositionen dessutom ser ägarfrågor som ett instrument för andra politikområden, exempelvis miljö och jämställdhet. Det kan konstateras att regeringspartiernas ägandepolitik harmonierar någorlunda även om man lyfter fram den på olika sätt och i olika utsträckning. Däremot finns en tydlig spricka i det rödgröna blocket där Vänsterpartiet, till skillnad från övriga partier, vill se ett ökat offentligt ägande.

En genomgång av tidningsmaterial från maj, juni och juli 2010 visar ett ganska ljumt intresse för ägande från partiernas företrädares sida som alltså inte lever upp till partiprogrammens fokus på dessa frågor. Och när ägande väl kommer upp på agendan rör det påfallande ofta lokala frågor som saknar generell relevans i rikspolitiken. En annan reflektion är att den ägandedebatt som bedrivs i stora drag är reaktiv, snarare än idédriven och framtidsfokuserad.

Studerar man istället motioner i riksdagen som berör ägande noterar man att de är i linje partiprogrammen. Allianspartierna försvarar privat äganderätt, medan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern i en sorts fallande skala förhåller sig balanserat, måttligt negativt, respektive uttalat negativt till privat ägande. Inför framtida val har väljarna alltså att ta ställning till en allians som har en enhetligt positiv syn på privat ägande, respektive rödgröna partier, som har en splittrad men generellt sett negativ syn på privat ägande. Skulle blockpolitiken brytas upp borde det inte vara omöjligt för borgerliga partier att samarbeta med Miljöpartiet kring de här frågorna.

Att stat och kommuner äger företag är till att börja med riskfyllt. Dessutom vet vi att när det går dåligt för företagen höjs det röster för att skattebetalarna ska täcka underskottet och när det går bra vill klåfingriga politiker gärna administrera överskottet. Det kan också bli problematiskt när ägare och lagstiftare i praktiken utgörs av samma aktör. I större statliga bolag må transparensen vara acceptabel, men det är ofta sämre ställt på kommunal nivå där rågången mellan politiker och styrelseledamöter kan vara allt annat än tydlig.

Tomas Brandberg
Tankesmedjan Captus

Mer läsning

Annons