Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Optimism sätter inte någon i arbete

Vissa år har Arbetsförmedlingen lämnat tillbaka så mycket som en tredjedel av sina anslag för arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Det visar en granskning av de arbetsmarknadspolitiska programmen mellan 2006 och 2015 som Riksrevisionen presenterade under tisdagen.

Problemen med att miljarder lämnas tillbaka är att pengar som skulle gått till att hjälpa människor vidare till arbete över huvud taget inte används till detta. Förlorarna är de som behöver hjälp för att ta sig ur arbetslöshet.

Intressant med granskningen är att den så tydligt visar att samtliga regeringar under den granskade perioden grovt överskattat antalet deltagare i dessa program. Innevarande mandatperiod var regeringens bedömning att antalet deltagare i yrkesintroduktionsanställning skulle bli 2000 år 2014, 4000 år 2015 och 7000 år 2016. Det faktiska utfallet för de tre åren blev dock istället bara 267, 996 respektive 821 deltagare.

Vad beror det hela på då? Riksrevisionen har inte först och främst analyserat vad skillnaderna i bedömningar och utfall egentligen beror på, men konstaterar att en av delförklaringarna till att det ser ut som det gör beror på överoptimism i bedömningarna och att bedömningarna faktiskt inte ens varit bedömningar, utan målsättningar.

På det hela taget är Riksrevisionens granskning ganska så genant läsning om hur arbetsmarknadspolitiska insatser fungerar. Överoptimistiska politiker och tjänstemän sitter och fantiserar om hur många som skulle kunna tänkas få sysselsättning genom programmen, men sedan faller det hela platt i mötet med verkligheten. Platserna som faktiskt fylls blir förhållandevis dyra på grund av det låga antalet deltagare och pengar som skulle gått till att hjälpa in människor på arbetsmarknaden går tillbaka till statsbudgeten. Så arbetar inte den som vill ha låg arbetslöshet i Sverige. Men så har samtliga regeringar mellan 2006 och 2015 alltså arbetat, blå såväl som röda.

Det betyder att samtliga partier behöver fundera över hur pengarna skulle kunna användas effektivare. För väldigt uppenbart är skillnaden mellan politiska drömmar och verklighet besvärande stor.

Idag är arbetslösheten i Sverige väldigt låg, bland inrikes födda. Men skall hela Sverige arbeta, vilket är nödvändigt i ett åldrande land med de påfrestningar på välfärden detta innebär, krävs att förvärvsgraden höjs i samtliga samhällsgrupper. Att arbetslösheten bland utrikes födda är 22 procent innebär att varken den här regeringen eller nästa har råd med den uppenbara ineffektivitet som präglar de arbetarmarknadspolitiska programmen. Under 2017 ökade sysselsättningsgraden mest bland utrikes födda vilket såklart är bra, men när antalet deltagare är så lågt som Riksrevisionens rapport visar i de arbetsmarknadspolitiska programmen är det enda rimliga att överväga vilka andra åtgärder som kan sättas in för ett ännu effektivare resursutnyttjande.

Den högkonjunktur vi är mitt uppe i kommer bromsa in framöver och då kommer en effektiv arbetsmarknadspolitik bli avgörande för sysselsättningsgraden då draghjälp inte längre finns i form av en stark konjunktur.

Och då duger det inte att sitta och dagdrömma ihop fantasisiffror om antal deltagare i arbetsmarknadspolitiska program.