Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orakad Noomi Rapace gör ont

Annons

Anna bär med sig sin bebis i en stor sportbag. Den ensamma unga mamman verkar inte ha råd med barnvagn.

Hon drömmer om att bli skådespelare. Anna har lyckats bryta upp från sitt trashiga liv i Sverige för att pröva lyckan Köpenhamn.

Men kan ingen få tyst på ungen, säger näbbiga assistenter när barnet i sportbagen skriker och stör provfilmningarna. Casting efter casting misslyckas. Om inte för barnskrik, så för att Annas danska inte duger eller för att hennes kropp inte är tillräckligt sexig.

Med sitt barn i famnen är Anna som bilden av den heliga modern och madonnan. Kärleksfull, omhändertagande. De sover tillsammans på en enkel madrass i en kal hyreslägenhet.

Eller kanske inte sover. Bebisen skriker även om nätterna. Mörka ringar runt Annas ögon vittnar om sömnbrist och tilltagande desperation. Inget jobb betyder inga pengar, betyder inga blöjor. Barnet är hennes börda. Det är inte för inte som hon ständigt bär på det.

Och vi bävar för vad som ska hända när Anna går över gränsen. Ska det hända att hon lägger ner barnet lite för hårt? Att hon tystar det med kudden? Vad?

Anna sjunker. Hon förnedras av regissörer. Tvingas ligga sig till statistjobb. Madonnan blir horan.

Filmen om Anna heter ”Daisy Diamond”.

Den är dansk, gjord av unga kritikerfavoritregissören Simon Staho och mycket Bergman-inspirerad med närgångna bilder av Annas ansikte i långa tagningar.

Berättandet är omärkligt smart upplagt. Det sker delvis genom texten i de roller som Anna spelar upp i sina jobbintervjuer.

”Daisy Diamond” blev mångfaldigt nominerad på Danmarks motsvarighet till Guldbaggegalan 2007. På bio i Sverige sågs den av 286 personer.

Så kan det gå. Men det borde det ju inte ha gjort. När huvudrollsinnehavaren som vann främsta skådespelarpriset heter Noomi Rapace.

”Daisy Diamond” är hennes stora film.

Inte ”Män som hatar kvinnor”. Ha,nej långt därifrån. När ni har sett ”Daisy Diamond” förstår ni. Noomi Rapace äger varje scen. Hon är Annas frågande ögon: än jag då? Vad blev det av mitt liv? Hon är Annas tunna kropp som offras om och om igen.Framför allt gestaltar hon det mest förbjudna, den outtalade anklagelsen om att barnet stjäl Annas eget liv.

”Daisy Diamond” gör fruktansvärt ont.

Jag kan inte lova någon lindring.

Förutom att den är en av de mest intressanta och sevärda nordiska filmerna på länge.

Förutom Noomi Rapace. Tur för svensk film att hon verkar ha så nykter inställning till sitt internationella genombrott med ”Män som hatar kvinnor”. ”Jag kan säkert få biroller i några meningslösa Hollywoodproduktioner, men det är inget jag vill göra för sakens skull, sa Noomi Rapace nyligen i en intervju i Magasinet Filter.

Tur också att inte Hollywood upptäckt ”Daisy Diamond”. Å andra sidan, hur i hela friden skulle de fixa att göra en amerikansk remejk av en film där man får se en kvinna naken, orakad och buskig även under armarna.

Mer läsning

Annons