Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oscarsgalan har blivit en studie i förnedring

Annons

Man skulle se ut som ett hus på Oscarsgalan. Skådespelaren Marisa Tomei hade trätt på sig en futuristisk skyskrapa. Och hon var inte ensam om att visa upp arkitekturinspirerade klänningar, fyrkantigt skarpskurna. Alla hade förstås rejält tilltagna balkonger överst.

Dessa hyllor kommenterades livligt när kändisarna defilerade på röda mattan.

Sarah Jessica Parkers tuttar fick inte plats i hennes Diorkreation, ansåg till exempel amerikansk tv:s manliga modeexpert.

Nu är det kanske inte jättesynd om en tjej som får mingla runt i Dior och diamanter.

Men som fenomen har Oscarsgalan degenererat till studie i förnedring. Det handlar om en fest där människors yrkesprestationer ska belönas. Men inför tv-publik över hela världen bedöms, i synnerhet, kvinnorna som ett löpande band av dekorativa ting. ”Pretty dress, pretty girl, next please”.

Det beror på att The Oscars allt tydligare blivit ett showroom för modehusen. På en speciell spot längs mattan ställs skådespelare (kvinnliga) upp för att ingående granskas av kamerorna.

Natalie Portman ser klart besvärad ut men de flesta finner sig lydigt i att agera skyltdocka som en del av jobbet.

Utdelningen av skönhetspoäng sker helt ogenerat.

”Let’s judge her”, frustar tv-kommentatorn vällustigt när Angelina Jolie passerar.

Oscarsgalan är alltså modevisning och misstävling som övergår i underhållningsshow med visst egenvärde. En gigantisk tv-publik över hela världen förväntar sig spänning, kändisspaning, tacktalschocker och humoristiska ståuppnummer av årets Oscarsvärd.

Den galna Billy Crystal-modellen verkar dock vara på utgående.

Jag såg inte hela sändningen men Hugh Jackmans inledande musikalnummer var absolut stilfullt.

Han gav galan en nygammal elegant inramning. Så kommer ju Jackman också direkt från ”Australia”, ett 40-tals-epos i klassisk Hollywoodtradition.

Att Kate Winslet satt på första raden med huvudet högt och såg ut som Greta Garbo förstärkte retrokänslan. Ekonomisk kris i världen – då passar nöjesindustrin på att visa att man är en fast punkt i tillvaron som kan stå för glamouren som förr.

Själva prisutdelningen kommer som ni märker långt ner i rangordningen på jippot.

Men när det gäller filmerna så anses faktiskt nomineringarna egentligen viktigare. De kommer i god tid i förväg. På det sättet hinner många producenter få ut mesta möjliga reklam i sina kampanjer.

”Benjamins Buttons otroliga liv” åkte snålskjuts med inte mindre än 13 stycken.

För att sen gå hem i princip lottlös. Något att fundera över.

Jag har inte sett alla tävlingsbidragen. Det är ett problem.

Men jag har sett ”Slumdog millionaire” (Gävlepremiär 6 mars).

En rolig och rysligt sorglig skröna. Fruktansvärt skickligt klippt, rasande rappt berättad.

I jämförelse med ”Benjamin Button” är den tusen gånger mer värd att stå som Oscarsgalans segrare.

Sean Penns tacktal där han attackerade motståndarna till homosexuella äktenskap.

Att världen gick miste om Mickey Rourkes förmodligen obetalbara tacktal.

Att ”The duchess” vann pris för kostymdesign och ”Wall-e” blev bästa animerade film.

Att jobbigaste Woody Allen-filmen och jobbigaste Penelope Cruz-rollen över huvud taget förekom i prislistan.

Mer läsning

Annons