Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oskarson de luxe

Nu är teaterfyrverkeriet i gång. Gävles gigantiska teatersatsning "Faust i Gasklockan" hade premiär på fredagskvällen. Något så storslaget har vi aldrig sett förut.

Barnet, den späda kroppen som svävar i sin glasbubbla högt över publiken i gasklockans rymd. Ni kan inte föreställa er.

Och ringen av eld som brinner i spegelblank vattenyta. Klingande röster och rungande körer. Ljusets strålar som tycks ha kropp när de skär genom luften. Nej, ni kan omöjligt föreställa er.

”Faust” är ett sceniskt mirakel. Oskarson de luxe. En karnevalisk föreställning. Och kanske kommer man aldrig att få chansen att se en så storslaget iscensatt teater igen. Så många skådespelare uppträder tillsammans. Jag försöker räkna, det ser vid ett tillfälle ut att vara över 50 människor därframme.

Efteråt, när premiärapplåderna aldrig vill ta slut, kommer en tår i ögonvrån när den äldsta rollinnehavaren, Margareta Hallin, tackar tillsammans med den yngsta, Simon Peterson.

Vem ska man i övrigt framhålla? Anna Anderssons blödande Gretchen, Kalle Zerpes galopperande antika hjälte, Moto Boy med sin klara röst. Men det finns så många. Kollektivet är styrkan i Gasklockans Faust. De professionella aktörerna bärs fram av figuranternas gestalter och skuggor.

Och av musiken förstås. Det är levande musik, även om Gävlesymfonikerna heter De dödas orkester enligt programbladet.

Vi ser första speltillfället av en jättelik satsning och egentligen är det osannolikt att det mesta se ut att fungera under hela tre och en halv timme – som i verkligheten mot alla odds visar sig bli något kortare.

Förväntningarna på Gävleortens största teatermanifestation någonsin var höga. Legendariska regissören Peter Oskarson återvände till Gasklockorna för att samla stadens kulturkrafter. Den här gången nöjer han sig inte med en gasklocka. Alla ska med. Publiken får vandra genom flera byggnader på området men, lyckligtvis, sitta ned för det mesta.

Man inträder från baksidan, genom en ruffig container. Vi blir hälsade välkomna in i sagan, slussas vidare till en kylig sjukhusmiljö där någon ligger för döden och taklamporna svänger oroligt.

Nästa plats är den lilla gasklockan vars rundel fyllts med en mörk vattenspegel under en stjärnhimmel av risbollar. I detta rum ryms också en blänkande röd flygel och föreställningens mest spektakulära fantasterier.

Den avslutande akten sker i stora gasklockan, vid en upphöjd scen och en trappa svindlande mot höjden. Här finns luftrum för rena trapetskonster och farligt flygande figurer.

Men ni kanske undrar hur Oskarson och teatertruppen förvaltar själva Faust-berättelsen? Det är bearbetade fragment av Goethes ”Faust” som framförs. Vad ger den oss i denna version?

Jag är väldigt osäker på saken. Låt mig istället dröja ännu en stund vid rummen. För man kan inte få nog av de extravaganta världar och scener som skapas. Med scenografi, med ljussättning, med ett manus som gnistrar av speciella ögonblick. Som en storslagen födelsedagstårta tycks också både ting och varelser hylla Peter Oskarsons Folkteatern-uppsättningar genom åren.

Nå, handlingen. Den omtalade försäljningen av själen till djävulen. Eller behöver man inte bry sig om berättelsen? Men efter allt tal om Faust-mytens eviga allmängiltighet och aktualitet för vår tid, för dagens människor och särskilt i Gävleborg – så väntar man sig att nås av en tanke. Att slås av nya tankar. Det händer inte.

Vi presenteras för ett drama om världens och människans beskaffenhet. Lust, synd, övermod, livets förgänglighet, godhet, ondska, tro och kärlek. Allt detta gestaltas i överdåd. Men också i textfragmentens sammelsurium.

Det kanske är övermaga att begära mer, av livet, av en teaterföreställning. Att få uppleva dess märkvärdighet är i båda fallen häftigt nog. ”Faust i Gasklockan” bär iväg dit vi aldrig tar oss annars. Till narrar och änglar, oskulder och djävlar, älvor och alkemister. Shakespeare skulle ha älskat hur Folkteatern älskar teaterkonsten.

Lyckas alkemisten Oskarson med sitt verk? Gör han guld? Bländad blir man åtminstone.