Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På samma jobb hela livet

/
  • SNART PENSIONÄR. Överhärde reparationsverkstad har varit Rolf Linds andra hem. Men nu lämnar han det för gott. ”Men jag kommer att åka hit till morgonfikat”, säger han.
  • DEKORERAT. Många dekaler har det blivit på verktygsskåpet.

Annons

ÖVERHÄRDE, TORSDAG KLOCKAN 16.30

Sedan Rolf Lind var två år, och än i dag när han är 64, har hans liv rört sig på och kring Valbovägen i Överhärde.

– Det har varit fullt tillräckligt, säger Rolf, som bodde kvar hemma – på Valbovägen – tills han blev giftasvuxen och flyttade till centrum med sin Birgitta.

Och som därtill hela sitt liv jobbat tvärs över Valbovägen – från barndomshemmet sett – på Överhärde reparationsverkstad.

– Efter sjuan var det bara att gå ner till verkstan och fråga så fick man jobb. Flera av klasskompisarna sökte jobb där, men det var jag som hade tur och fick börja där som lärling.

Roffe går fortfarande tvärs över vägen eftersom sonen Roger köpte sin fars barndomshem 2005. Oftast till boden han har där för alla sina fiskedon.

Men i februari går Roffe ”hem” för gott – som pensionär. Till Birgitta och hemmet i Vretas, tre kilometer från verkstan och fiskeboa.

– Men jag kommer att åka hit också, till morgonfikat, säger Rolf och ser nöjd ut.

Rolfs intresse för fordon började så snart han kom på att leksaksbilarna gick att både plocka isär och sätta ihop igen.

Roffes första egna motordrivna ”leksak” var en Puch Dakota, som han jobbade ihop själv som lärling när han var 14.

– Den hade lådor i bak, säger Rolf stolt och jag förstår var nåt tjusigt när också fotograf ”Halvan” lyser upp.

Roffe beskriver pojken han en gång var som en liten energisk kille som inte kunde sitta stilla. Som spelade fotboll, ishockey, rinkbandy, fiskade och deltog i fisketävlingar. Och som gillade bilar och att åka cross.

– I tonåren var jag flaggvakt åt SMK Gävle, och när jag blev äldre mekade jag åt Bertil Eriksson och var kartläsare åt Hasse Ädel tills han la av.

Inför intervjun har jag bett Rolf kolla om han har några gamla bilder, och han har tagit med sig mer än så. Bland annat en löneverifikation från 1963.

– Då tjänade jag 176 kronor i veckan och jobbade 47,5 timmar inklusive halva lördan.

Roffes talang lutade tidigt åt det rejäla, och även om han jobbat med både person-, anläggningsbilar- och -maskiner har han föredragit allt som varit större än en personbil.

– En gång i tiden hellackerade vi tankbilar här, berättar Roffe, det var både rejält och roligt.

Ny kunskap har han fått via mässor, kurser och verkstadskollegerna, kanske mest av verkstans el- och elektronikexpert Peter Selemalm.

Under sina 51 jobbår har Roffe haft tre chefer, grundaren Tage Berglund, Tages son Yngve Berglund och nuvarande ägaren Jonas Gustafsson sedan 2009.

– Men har du aldrig tänkt på att byta jobb?

– Jag har sökt andra jobb, men då har jag alltid fått löneförhöjning och blivit kvar. Men det är gemenskapen och variationen i jobben och bilmärkena som hållit mig kvar.

När jag frågar om han nån gång ångrat det valet säger han bestämt ifrån.

Annat han inte ångrar, är att inte ha följt med hustru Birgitta utomlands.

– Jag har ingen längtan utomlands, men jag har i alla fall varit på kryssning till Helsingfors.

Nej, reser han gör han det norrut till Ljusnan i Hälsingland, sjön Runn i Dalarna, Hedviken uppåt Sveg och Lögdeälven i Lappland och fiskar lax, öring, harr och abborre.

– Helst sitter jag vid en å eller en fors, där man kan grilla korv, och lyssnar på ljudet från vattnet, eller pimplar på en is.

I början följde Birgitta med på Roffes fiskeresor.

– Då hade vi husvagn och hon skötte marktjänsten. Men när vi började bli äldre ville Birgitta stanna hemma, så nu åker vi upp ett gäng kompisar härifrån och hyr rum.

– Jag fick upp en öring på 2,7 kilo en gång, berättar Roffe som för en tio år sedan blev svensk mästare i vinterfiske på abborre för herrar i Luleå.

Och när han inte fiskar eller tävlar gillar han att cykla, promenera, vara barnvakt åt barnbarnen, eller rättare sagt, leka och spela fotboll med dem.

Dom måste tycka att de har en bra cool farfar, säger jag.

– Dom kallar mig busunge!

Mer läsning

Annons