Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paranormal aktivitet

Häromdagen kom jag på mig själv med att försöka titta på tre skärmar samtidigt. Jag trodde att det gick. På fullaste allvar.

Annons

Det var trashdandyn Thorsten Flinck på jakt efter sina marockanska släktrötter på tv-skärmen i ett SVT-program. Helt sjuukt flummigt och då menar jag inte Marocko. Måste ses.

Det var hockeymatchen Brynäs – Timrå, mål hela tiden, på datorskärmen. Beställd och betalad för. Måste ses för att få valuta för pengarna.

Det var tio matcher på Wordfeud på mobilskärmen. Det gäller att snabbt uppdatera sina tio pågående partier och hålla sina ställningar. Måste göras.

Det blev kollaps. Och jag har ingen aning om ifall Thorsten Flinck hittade sina halvsyskon.

Jag har hört att något yngre personer fixar motsvarande aktiviteter utan problem. Samtidigt som de gör läxorna. Det är kanske bara som de säger.

Men det jag inte begriper är hur jag faktiskt kunde inbilla mig att jag skulle kunna göra tre koncentrationskrävande saker samtidigt. Att jag pallade upp kuddarna i sängen bekvämt framför tv:n, satte laptopen uppfälld snett bredvid, och tog fram mobilen. Och hade en roman uppslagen i knäet också – utifall att.

Jag trodde att jag kunde besegra tiden. Det är väl ungefär samma fenomen som gör att jag läser till halv tre på natten och tror att jag kan stiga upp utsövd halv sju.

Man har i och för sig hört talas om människor med enorm koncentrationsförmåga och simultankapacitet. Någon politiker som gjorde morgontoaletten medan han avlyssnade flera radiokanalers parallella nyhetssändningar.

Vetenskapen visar dock att hjärnan har sina biologiska begränsningar. Enligt ny forskning klarar den av att lösa två komplicerade uppgifter samtidigt. Höger och vänster hjärnhalva delar upp jobbet och tar sig an var sitt. Men tre uppgifter skapar kaos, då blir det garanterat felaktiga svar.

Till slut är det kanske den gamla biografen som vinner slaget om tittarna i vår superstressade tid. Som den avkoppling man behöver i motsats till ständig uppkoppling.

En skärm, en film, en uppgift att ägna sig åt, ingenstans att fly, och ingenting annat går att göra i mörkret (det är i alla fall meningen att man ska stänga av telefonen).

Dessutom vinner förstås filmen i sig på att få total uppmärksamhet. Den kanske till och med kräver det, i högra grad än tidigare. Även filmerna har förändrats, från att ha en rak handling och en handfull huvudpersoner – till att ofta innehålla många fler och intrikata händelsekedjor, olika trådar och öden som flätas samman.

Behöver inte nödvändigtvis gälla ”Tintin” som har Gävle- och Sandvikenpremiär på fredag.

Å andra sidan lät det på Kulturnyheternas recensent Fredrik Sahlin som om man kan glömma att ens tänka under tiden. Han såg helt klubbad efter äventyret.

Mer läsning

Annons