Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pariapartiet

/
  • Sverigedemokraterna har havererat, men stödet för partiet tycks öka. De marginaliserade, de missnöjda, de som ser invandring som ett hot, hittar i Sverigedemokraterna vad de söker, i ett partilandskap där intresset är fokuserat på mittenväljarna, på de välbeställda och välutbildade.

Att stanna kvar och ta den så berömda debatten är något av det dummaste en politiker kan göra, i alla fall om ambitionen är att sitta kvar på sin maktposition.

Annons

Därför var det inte heller så märkligt att Kent Ekeroth tog timeout, när Erik Ahlmqvist och Christian Westling offrades av partiet i järnrörsskandalens efterdyningar i hopp om att rädda partiets anseende.

Det höll dock inte hela vägen. Ekeroth, Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson, fick till sist gå. Men även om Ekeroth entledigades från sina uppdrag sitter han trots det kvar i riksdagen och kasserar in riksdagslön.

Den senaste i raden att göra bort sig är riksdagsmannen Lars Isovaara, som påstod sig ha blivit rånad, trots att han i själva verket glömt sin väska på en bar, vilket var hans förklaring till att ha kastat rasistiska glåpord efter en väktare i riksdagen. Ursäkterna är alltid många när det handlar om Sverigedemokraterna och deras agerande.

Klart är att den senaste tidens händelser och avslöjanden blottlägger bilden av ett parti med en osund partikultur. Almqvist et al och Isovaara är inte ensamma i sitt parti om bete sig illa. De är inte ensamma om att hysa människofientliga åsikter. Vad vi ser är Sverigedemokraternas verkliga ansikte.

Sverigedemokraternas starke man i Gävle, Roger Hedlund, som numera arbetar för Sverigedemokraterna i riksdagen, är dömd för misshandel.

Samma sak gäller Louise Erixon, dotter till Sverigedemokraternas riksdagsledamot Margaretha Sandstedt, flickvän till Jimmie Åkesson och politisk sekreterare åt Björn Söder. Även Erixon är dömd för misshandel, efter att ha knuffat omkull en flicka, slagit henne i huvudet och bitit henne i kinden.

Sverigedemokrater tycks alltid ha goda ursäkter för sitt agerande. Roger Hedlund säger exempelvis till Expo i en intervju från 2006 att han inte begått den misshandel han dömts för. Louise Erixon avfärdar sin misshandelsdom med sin låga ålder (hon var 16 när hon dömdes). Erik Almqvist valde att ljuga om den där natten 2010. Christian Westling likaså. Kent Ekeroth tog timeout. Och Isovaara, han ursäktade sig med att han blivit rånad. Trots att han inte blev det. Isovaaras efterträdare, Markus Wiechel, han är i sin tur dömd för bland annat förtal. Oskyldigt dömd, enligt honom själv.

Sverigedemokraterna är ett parti befolkat av individer med helt andra etiska och moraliska värderingar än de som finns i övriga delar av vårt samhälle. Inom Sverigedemokraterna finns alltid en ursäkt till hands för att förklara en misshandelsdom eller en afton med verbala kränkningar och järnrör som tillhyggen. Något ansvar för sitt eget agerandet verkar inte dessa individer vara intresserade av att ta. Och det verkar inte partiet heller vilja ta, för de som hamnar snett i livet.

Vad som blottas i alla dessa skandaler är mänsklighetens mest destruktiva sidor. Sverigedemokraterna har ett moraliskt och etiskt ansvar för sina medarbetare och folkvalda som man inte tycks ta. I partiet samlas trasiga människor med skeva värderingar i en kultur där alkoholen framstår som en självklar del av partiets inre liv. Med förödande resultat.

Och vad gäller partipiskan, tycks den i Sverigedemokraterna snärta hårdare än i något annat parti. Något SDUs ordförande Gustav Kasselstrand fick erfara efter att på DN-debatt höjt sitt missnöje gentemot att Erik Almqvist fick silkessnöret av Jimmie Åkesson. Den offentliga kritiken av partiledaren kostade honom jobbet vid Sverigedemokraternas riksdagskansli. Så ser inte debattklimatet ut i ett demokratiskt parti, styrt av demokratiska värderingar. Men så ser det ut inom Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har havererat, men stödet för partiet tycks öka. De marginaliserade, de missnöjda, de som ser invandring som ett hot, hittar i Sverigedemokraterna vad de söker, i ett partilandskap där intresset är fokuserat på mittenväljarna, på de välbeställda och välutbildade.

Hur framgångsrika Sverigedemokraterna blir vid nästa val handlar därför egentligen inte om Sverigedemokraterna. Det handlar snarare om riksdagens övriga partier, och huruvida de nöjer sig med att bara tala till de som klarar sig bra i livet även utan politisk uppvaktning.

Annons