Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paris har utstrålning som en gurka

Varje avsnitt av ”Greys anatomy ”innebär tårar för min del. Egentligen är tårar ett alldeles för fint ord för det jag sysselsätter mig med.

Annons

Det är ingen fingråt med ett par droppar salt vätska som långsamt och lite sött rullar ner för ena kinden. Det är ingenting som kan räknas som ens lite charmigt, över huvud taget. Se det snarare som ett storböl. Se det som maskarakladdiga, röda ögon, syrefattigt hulkande och ett ändlöst snörvlande.

Jag tittar alltid på ”Greys anatomy” själv. Alltid, utan undantag. Jag kan erkänna att just de stunderna inte är mina stoltaste och mitt vanligtvis högburna huvud ligger någonstans nere vid golvet och undrar vad som egentligen hände. Och allt detta är vid ett vanligt avsnitt så man kan ju kanske föreställa sig (om man nu skulle vilja det), hur det ser ut vid en säsongsavslutning. ”Greys anatomy ”är knappast känd för att vara blygsam med känslostormarna vid dessa. Fast jag vill gärna se mitt pinsamma bölande som ett utmärkt bevis på seriens lyckade koncept.

På onsdag är det alltså återigen dags för en hejdundrande säsongsavslutning, säkerligen med en cliffhanger så vriden att jag kommer att längta till starten som aldrig förr. Och frågan som jag ställer mig inför detta, säsongens sista avsnitt är: Vem ska dö? För det är ju helt klart någon som måste dö, samma någon som i första avsnittet av kommande säsong ska återupplivas.

Det gick länge rykten om att Katherine Heigl som spelar Izzie Stevens inte längre skulle vara med i serien av olika skäl, och nu har hon lägligt nog cancer. Fast samtidigt så har de ryktena varit tysta ett tag nu. Och om hon skulle skrivas ut ur serien skulle hon ju knappast återupplivas och det är ju lite av en tradition, återupplivningen.

Det kan bli spännande det här. Och sorgesamt. Någon kommer med all säkerhet att dö och jag kommer precis som vanligt att, helt utan charm, böla ihjäl mig.

Som jag längtar.

* * *

Apropå mindre charmigt beteende så såg jag första avsnittet av ”My New BFF” på TV3. Programmet där Paris Hilton letar efter en ny bästa vän (för alltid).

Jag undrade när jag såg programreklamen för ett par veckor sedan, vem som egentligen söker till ett sådant program och blev inte helt förvånad av att se ett gäng skrikande, bubbliga bimbos som fnissar när Paris kallar dem för sina ”pets”.

Det som förvånade mig var att en del var 25 och till och med 27 år gamla. Har man inte högre ambitioner än så i den åldern? Det är lite sorgesamt det med faktiskt. Fast mer åt det pinsamma hållet. Och Paris Hilton, stackaren, har ungefär lika mycket utstrålning som en gurka.

Nej, det fanns ingenting i den dokusåpan som tilltalade mig. Det var inte ens tillräckligt nasty för att kunna bli ett guilty pleasure, ett program som jag aldrig skulle erkänna att jag såg på men som jag ändå skulle sitta och mysa framför varje vecka. Eller så var det just vad det var, men det skulle jag förstås inte erkänna – i så fall.

Mer läsning

Annons