Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Passionerad 100-åring med minnesluckor

En kvartett ur Gävle Symfoniorkester spelar Mozart för grovjobbare som käkar lunch på Ageve. En nyhetsbild från året 1988.

Människan behöver både sin lekamliga och andliga spis, konstaterade Arbetarbladets dåvarande kulturredaktör Karin Månsson apropå händelsen.

I Arbetarbladets arkiv hittar jag andra fotografier på Symfoniorkestern när den spelar på biblioteket, i skolor, på arbetsplatser. På köpis i Valbo, på Sandvikens sjukhus, på Lantmäteriverket.

Inga av dessa bilder finns med i den jubileumsbok som nu utkommer för att fira Symfoniorkesterns 100-årsdag.

Det är kanske inte den bilden av orkestern som dagens orkester vill ge. Det är kanske inte den orkester som efterfrågas. Orkestern har fått sitt hus. Och var sak på sin plats.

Jag vet, det är andra tider nu. Än 1988 när Musik Gävleborgs Stefan Lundquist presenterade symfonikerna som spelade på Ageves vagnverkstad med orden: ”Vi tänker avliva ordet finkultur”.

Men jag blir glad när jag ser köttfärsbiffarna, mosen, blåkläderna och cellon tillsammans .

Det är tråkigt att inte något av den utåtriktade ambition som lyste så tydligt, syns i jubileumsboken. Även om Symfoniorkestern säkert vill hävda att den finns kvar.

Som i satsningen på Blåbärsklubben, konserter för dagisbarn, med Kulturskolan och spelningar i Boulognerns gröna. Men det är en sak att försöka locka människor till sig (vilka hörsammar tror ni?), en helt annan sak att söka upp dem.

Men nåja. Mycket ska hinnas med i en översikt. Den Sympatiska Symfoniorkestern som gav lunchkonserter på arbetsplatser är möjligen enbart en liten parentes i sammanhanget. Jag förstår.

Det är den glansfulla historien som berättas. ”Hundra år av glöd och passion” som boken säger. Passion för musiken, passionen för att bli en större orkester och få ett eget konserthus. Det krävdes som bekant en ovanligt lång kamp – Gävle Konserthus firade ju också jubileum nyligen (2008), men blott tio!

Gävle Symfoniorkester gav sin allra första konsert 16 januari 1912. Minnet firas med en jubileumskonsert för särskilda gäster (jag tillhör dem som fått det sigillackade inbjudningskortet) 16 januari 2012. Vi ska få se unga stjärndirigenten Christian Vazques och höra operastjärnan Malena Ernman och Gävle Symfoniorkesters 52 musiker.

16 januari 1912 – alla var där, lyder rubriken i jubileumsboken. Lika lögnaktigt då som nu. Men Gävle teater var fylld till sista plats för att lyssna till – som den ursprungligen hette – Gefleborgs läns orkesterförening. Bara hälften så stor som i dag. Violinisten Signe Björkman var en av totalt tre kvinnor; det kan noteras att när orkestern firade 50-årsjubileum hade antalet krympt till två.

Orkesterns första ledare var kapellmästare Ruben Liljefors (bror till konstnären Bruno Liljefors). 1931 hade han blivit både för gammal (60 år) och för döv. Det var hans fel att konserterna en tid varit mindre välbesökta, tyckte styrelsen.

Senare radiokända Sten Frykberg och Gunnar Staern, personligt utbildad av Herbert von Karajan, är andra chefdirigenter som passerat.

Staern var den som införde alkoholförbud under konserterna. Fortfarande på 1950-talet hände det nämligen att vissa musiker var så berusade att de tappade stråken.

De hade också svårt att passa tiden. Faktum är att orkestern praktiserade samma metod som många hockey- och fotbollsklubbar nu för tiden – de som kom för sent fick böta och för böteskassan fixades en rejäl fest.

Violinisterna och blåsarna var förresten inte heller främmande för att kicka boll. Symfonikerna hade sitt eget fotbollslag.

Samtidigt var ekonomin så dålig att man inte ens hade råd med fagottställ, teatervaktmästaren fick snickra ett. Några uselt betalda musiker extraknäckte som hamnsjåare.

Det finns många roliga detaljer i Symfoniorkesterns jubileumsbok; tidigare Gefle Dagblad-journalisten Kerstin Monk (som också sjungit i Symfonikören) skriver med stort engagemang. Hon lyckas göra sitt omfattande material både underhållande och informativt.

Hundra år, och man kan ju inte förbigå alla namnen. Alla berömdheter som gästat Gävle tack vare orkestern – Birgit Nilsson, Barbara Hendricks, Janos Solyom, Mitsuko Uchida. Man kan inte hoppa över samarbetet med William Lind, inte intendenten och lokala eldsjälen Gert Norén, inte Gävlekompositören Bo Linde, inte körmästaren Gustaf Sjökvist.

Symfonikören och vänföreningen måste nämnas. Och dagens musiker förstås. Presentationerna av dem läser jag faktiskt allra först. Man kommer att lyssna extra noga på klangen, nu när man vet att fagottisten Per Nilsson kan vifta på öronen och att Annamia Larsson på valthorn kan tänka sig en alternativ karriär som konditor.

Men Gävle Symfoniorkesterns historia är om något också de stora debatternas historia. Lika omöjliga att förbigå. Eviga bråk om antalet orkestermedlemmar, om anslagens storlek, om ”lata” och ”snobbiga” musiker, om rollen som exklusiv kulturyttring – och naturligtvis avsaknaden av eget hus. 1974 hände det för oss i dag kanske osannolika att Symfoniorkesterns musiker tågade i Gävles förstamajdemonstration med plakat med krav på konsertsal.

Hur ser framtiden ut? Även den frågan ställs i 100-årsboken. ”Om tio år är vi 75 musiker. Vi har ett uppdrag som regional symfoniorkester, Svea symfoniorkester. Vi turnerar vart annat år, och har jobbat med en chefdirigent i nästan tio år”, deklarerar Beryl Lunder, chef för Gävle Konserthus.

En signal om att en ny chefdirigent äntligen är på ingång? Platsen har stått tom sedan Robin Ticciati lämnade den 2009.

”Con fuoco, hundra år av glöd och passion” dokumenterar Sveriges minsta symfoniorkester. Det är en värdig (och fint formgiven) hyllningsskrift som kommer att se så elegant ut i sin hylla i det luftiga blå konserthuset.

Den befäster Gävle Symfoniorkesters ställning. Inte minst ur den nyttoaspekt som blivit populär bland kommunpolitiker: en kulturpärla att visa upp när man marknadsför staden.

Jag kan inte låta bli att undra hur de Gävlesymfoniker som turnerade i Folkparkerna om somrarna på 1970-talet, och de Gävlesymfoniker som spelade Mozart i vagnverkstaden på 1980-talet, föreställde sig framtiden.