Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Perfekt verklighetsflykt

Ibland vill man ju bara sticka. Ta en paus. Fly in i en annan värld. Och bli helt uppslukad.

Annons

Nu har man chansen att ägna sig åt ett par timmars avancerad verklighetsflykt i 3D gissar jag. Filmen ”The last airbender” har premiär på fredagen och jag som har en förkärlek för fantasy som lever kvar sen barndomen (som ingalunda var olycklig eller så, men jisses vad jag älskade att fly verkligheten) blir förstås nyfiken.

”The last airbender” bygger på en amerikansk tecknad serie (väldigt inspirerad av japansk animé) i barntvkanalen Nickelodeon, lär jag mig nu.

På Wikipedia kan man läsa en lång text som förklarar vad den handlar om (ungefär såhär, jag kortar ner): Serien kretsar kring den 12-årige luftbändaren Aang, som ett århundrade innan serien startar har fått reda på att han är Avataren pånyttfödd, eftersom munkarna känner att det är ett stort krig på gång vilket gör att han väldigt snart måste kunna bemästra alla de fyra elementen för att behålla balansen för fred i världen.

Världen som serien utspelar sig i består av fyra olika nationer vilka kan bända och använda det element/folkslag de tillhör hur som helst. De fyra folkslagen är Eldnationen, Vattenfolket, Jordriket och Luftnomaderna. Avataren är den enda av alla människor som kan bemästra och böja de fyra elementen. Alltså är avataren inte bara en slags gud utan även en enkel människa.

Aang blir förvirrad av beskedet och reser iväg på sin flygande jättebison Appa och hamnar i en storm som skickar ned honom på havets botten och råkar omedvetet gå in i ”avatarstadiet” och skapar en frusen bubbla för att skydda sig, men bubblan råkar hamna på Sydpolen och där tinar den förstås inte.

Är ni med?

Detta är alltså själva introt till serien, förutsättningarna för handlingen om man så vill. Ruskigt komplicerat.

Hur i helskotta skildrar man det på film lite enkelt och smidigt tänker jag och tänker vidare på mina fantasy-favoriter som inte kom i 15 böcker långa serier (”Sagan om Isfolket” möjligen undantagen, men den blev aldrig nån favorit utan nåt man var tvungen att tugga sig igenom mest) med satans avancerade handlingar.

Fantasy går hand i hand med nörderi inser jag. De riktigt inbitna fantasy-anhängarna vill inte bara fly verkligheten för en stund, de vill vara borta för alltid.

Och då passar det fint med väldigt långa epos om typ enterna (de där träden) som gör ”Sagan om ringen”-böckerna till förfärligt långa (och rätt trista, tack och lov att man slipper dem i filmversionerna) och då älskar man att bli ordentligt insnärjd i en historia som rymmer diverse skumma folkslag som har haft olika konflikter med varann de senaste tiotusen åren.

I botten handlar det väl som alltid om en kamp mellan det onda och det goda (jag har inte riktigt fått kläm på vilket av elementen som är ont respektive gott i den bioaktuella filmen, eller om det är nåt annat som står för ondskan). Men för en annan, som gillar fantasy som prima verklighetsflykt ett par timmar då och då, är just själva grundhandlingen lite svår att få syn på bland alla dessa alver och avatarer.

Då känns ”Trollkarlen från Oz” i all sin oskuldsfullhet som lämpligare verklighetsflykt, noll nördigt liksom, bara lagom töntigt. Just as me.

Mer läsning

Annons