Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Persson, Reinfeldt och touren

Dagens Industri, läsvärd på fredagar, samtalar med Göran Persson över fyra sidor. Bilder av en man som trivs med livet. Kor, åkrar, skog, en sjö och en ny hund (svart labrador) fullbordar det lyckliga lantlivet, sponsrat av EU:s gårdsstöd. I staden, avlägsen, finns ännu pengar att tjäna.

Annons

Den gode vännen Tony Blair gick efter tio år som premiärminister över till J P Morgan banking group, Persson anslöts till JKL. Blair kanske fick sex miljoner för sin övergång, Perssons transfersumma okänd.

Ingen missunnar honom och hans hustru det goda livet, men gården (absolut inte herrgården) bidrog till valnederlaget; ingen socialdemokratisk ledare köper gård för 12 miljoner (otänkbart under en valrörelse) och bygger nytt för sex, eller om det blev mer, när allt stod klart.

Men bostaden en ”fråga om personlig integritet”, säger Persson, som beskriver gårdsköpet som en ”högst normal åtgärd”. Det kan finnas andra synpunkter på den saken.

En sak ändå odiskutabel: Persson är ännu långt intressantare än dagens partiledare. Han är tydlig, rak och utfärdar betyg: De som inte vågar ta beslut förvandlas snart till ”en grå tapet”. Det var aldrig Persson.

Ställ upp dem alla, säger han, regering som opposition mot en vägg ”och ingen syns”. Kanske sticker Bildt ut, med sin längd.

En sentimental tanke slår mig; vad hade Persson gjort med dagens högerpolitik, den svindlande arbetslösheten och med en regering som inte har någon politik mot krisen, annat än att inte göra någonting. Snart präglar passiviteten hela EU.

Han beklagar sitt politiska livs stora misslyckande, att inte orka organisera om landet: Storregioner, starkare kommuner och en stark stat. (Och en stark ledare). I dag glider Sverige isär och landet ”tappar kraft”.

Kanske ser han växande storstäder och glesbygder som utarmas. Och landsting som inte klarar framtidens sjukvård.

 

 

 

En dag på lekplatsen, nästan alla föräldrar pratar i mobilen med ena handen, sätter fart på gungan med den andra. Jag uppfattar några repliker här och där; marknad, investeringar, stugan, semester.

Jag drar åt mig gungan, med båda händerna. Treåringen skriker, sedan går vi på krogen. Jag frågar: Du är allt morfars gullunge! ”Nä, mormors”.

Jag får tar nya tag.

 

 

En helg med hårt kroppsarbete, för en kontorist. En andra strykning på den delen av huset jag når med hushållsstegen. Jag plaskar på och huset skiftar färg. Men det kostar i axlar och armar.

Jag, en arbetarklassens kommentator, har inte så stor erfarenhet av det där arbetet med kroppen. Är jag därför olämplig? En tröst, det är för sent att göra nått nytt.

Så jag utropar, från min lilla stege; Klass mot klass! Eller åtminstone lagom reformation och lite mer ekonomisk jämlikhet. Och som en parentes (ner med Svenskt näringslivs högerpropaganda, bevara Las, Reinfeldt är bara uppblåst, Göran Hägglund har gått vilse i populistiska moraliteter, MRA hette det för trettio år sedan, och lokalpolitiken kan lika gärna läggas ner).

 

 

Nästa år skall jag ta gubbsemester hela juli, augusti och stora delar av september. Det borde jag gjort redan i år.

 

 

Efter det hårda kroppsarbetet cyklar jag ut i skogen och blir som ny. Det händer varje gång. Naturens under, eller läkande krafter. Jag har redan fyllt två påsar med kantareller; så här skulle livet alltid vara.

 

 

Jag vilar ut med Tour de France, vilken etapp som helst. I går tiotals mil i regn och uppförsbackar. Ett förfärligt väder. Snöade det? Oändlig fascination inför de väldiga ansträngningarna, utbrytningarna, spurten skuldra vid skuldra in mot målet. Dit brukar Mark Cavendish komma först. I bakgrunden avvaktar Lance Armstrong, på näst sista etappen avgör han.

Snittfarten över alper och andra höga berg, och alla sid- och motvindar, sätts vanligen till över 50 km/tim. Det är obegripligt.

Halva touren körd, men ännu har ingen åkt dit för doping. Är det ett trendbrott eller tillfälligheter?

Cyklisterna klättrar i dag mot någon ny alptopp, den känner jag igen. (Det kan vara vilken topp som helst). Dit hade jag svårt att ta mig med bil; för brant och kurvigt.

 

 

På frågan om Litauens nya homosexlagar och vad Sveriges statsminister, med två HBT-ministrar i sin ministär, tycker svarar Reinfeldt: Det där är inte min sak att kommentera. Inte?

EU:s ordförande, är inte han ordförande för hela EU, inklusive Litauen? Om parlamtentet där fattar beslut som pekar ut vissa människor som mindre värda, men värda allt folkligt förakt, passar Reinfeldt. Han sneglar på Litauens nya president, som vagt säger sig vara mot de nya lagarna, men tyvärr kan hon inte göra så mycket. Hon är lika feg och undfallande som sin värd. Reinfeldt vill väl inte stöta sig med någon, men hyttar gärna åt oppositionen och kräver borgfred under EU-halvåret.

Men respekt från andra kräver nog att han tar ställning för självklarheter som allas lika värde, mot censur och medlemsstater som blundar när mobben och pöbeln hugger in på HBT-personer.

Persson hade varit tydlig.

 

 

 

Svininfluensa och mygg, en vecka mitt i naturen. Snar lindring i mygghelveten, men hur göra med den erbjudna sprutan mot pandemin? Vågar man vägra? Lita på de läkande krafterna? Bäst gardera: Finns munskydd på de ännu statliga apoteken?

 

 

Bildtext. EN STARK, EN SVAG. Göran Persson sörjer att han inte stöpte om landet, Fredrik Reinfeldt vågar inte säga något om Litauens statligt sanktionerade mobbning mot HBT-personer. Men till slut vinner Lance Armstrong touren.

 

 

 

Måndag

Gud finns NOG inte

 

Tisdag

Sverige i krig

 

Onsdag

Fem miljoner?

 

Torsdag

Böghat i Vilnius

 

 

Fredag

Dumsnålt

 

 

 

 

Mer läsning

Annons