Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peve har bytt nål mot air brush

/
  • EN ALIEN. Slemgröna ansikten och formationer som tycks ha givits liv av en alien – eller Caribbean-karaktären Davy Jones – och inte Peter Vedins air brush.

Vad gör en självlärd tatuerare efter 20 års statiskt arbete som värker i nacke, fingrar, händer, och som saknar utmaningar?

Annons

– Man slutar, säger Peter Vendin, som äger och driver Peve Tattoo i ”Rosa huset” i Gävle.

Därför gör han sen nåt år air brush-målningar hemma i källaren i Oslättfors. Har en lärling hos sig. Planerar sitt livs första utställning. Håller på att bestämma sig för en ny karriär som air brush-målare – inom form–givning, inredning och ljussättning.

Men, för att få tillgång till sin slumrande konstnär måste han ta sitt skapande på allvar, och har precis påbörjat den resan. Men inte kommit längre än till källaren hemma i Oslättfors.

Så tills vidare får utmaningen i vardagen vara lärlingen och konstskoleeleven från Bollnäs, Linda.

– Hur ofta väljer en som gått i konstskola en tatueringsstudio som lärlingsplats? Jag vet inte vad jag har att lära ut, men jag lär mig otroligt mycket av henne. Hon är ruggigt bra på att rita.

Det är 32 år sen Peter lät tatuera sig hos Doc Forest i Aspudden i Stockholm första gången, 20 år sen han startade eget, och däremellan lärde sig att tatuera. På egen hand eftersom det inte fanns några skolor eller kurser – att tatuera.

– Kompisarna fick ställa upp med armar, bröst och ryggar så att jag fick öva, berättar Peter, i dag 47.

Sin egen kropp har han däremot varit mer aktsam om, och har tatueringar på endast armar och skuldror.

– Härinne nånstans, ser du det gröna, säger Peter och visar sin högra arm, det är min andra tatuering.

Jag ser en pytteliten drake bland blommorna och bladen på Peters arm och slås av konstrasten mellan det som var vulgärt när han var 15 och som i dag är en konstform.

Det var en målning i Peters skyltfönster, eller rättare sagt en kvinnas tomma blick, som gjorde att jag blev nyfiken. Var målningen hans egen eller hade han börjat upplåta sina väggar för utställningar?

Kvinnan har slutna – eller inga – ögon, långa, smala vassa alientänder och en tunga som ser ut att vilja krama livet ur en, hon ser både road och bekymrad ut.

I hans studio hänger fler verk. Ett som mäter en tre meter på bredden, och en på höjden. Den är sprängfylld med slemgröna ansikten och formationer som tycks ha givits liv av en alien – eller Caribbean-karaktären Davy Jones – och inte en air brush.

Här finns ytterligare ett kvinnoansikte. Eller ögon i en kvinnas ansikte, som är tilldragande och skört på samma gång som det är frånstötande och brutalt.

Peter mäktar inte med att höra lärling Lindas och mitt beröm, utan skämtar bort det.

Sorgligt, tänker jag, och frågar Peter om det inte vore bättre att ta drömmen om att på heltid ägna sig åt air brush-målning på allvar.

– Naturligtvis, men jag är otroligt självkritisk, säger han.

Ändå har han ägnat hundratals timmar åt att lära sig air brush-målning, tiotals timmar åt en mellanstor duk, och ett par veckor åt en större.

Att måla med air brush och att skapa med nål utgår från samma teknik, men med större handrörelser. Båda teknikerna handlar om minutiös kontroll av ett färgflöde.

– Enda gången jag kan släppa allt annat är med air brushen, och när jag fiskar.

Men även då kommer konstnären emellan. I stället för att ha koll på metspöt och vattnet är det former i naturen Peters blick dras till.

Vi pratar lite om kroki och negativa rymder som vägar ur demonträsket, och Peter och Linda kommer överens om att gå på kroki tillsammans.

Åtminstone prova.

– Jag har funderat på det några gånger, säger Peter, det kanske är tid att få tummen ur nu.

Mer läsning

Annons