Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Platt fall med flaggan i topp

Harry Potters tid är ute, men flosklernas tid verkar inte vara förbi. Klyschorna staplas på hög, likt döds-ätarnas offer.

 ”Voldemort är ute efter dig, Harry!”. No shit. Neville är vänlig nog att informera vapendragarna Ron, Hermione och Harry att ”Hogwarts har förändrats” när de för sista gången återvänder till skolan.

Trollkarlsutbildningarnas Mecka är i princip det enda som är förändrat i den sista och åttonde filmen med Harry Potter och hans vänner. Slaget på Hogwarts påminner mycket om andra, lika storslagna, strider i tidigare filmer. Det har gjorts förut och kommer att göras igen. Men regissören David Yates har verkligen inte, ursäkta, sparat på krutet. Fyrverkeripjäserna imponerar på riktigt, liksom den hisnande berg- och dalbanefärden som en gång för alla avslöjar Gringottsbankens innandömen.

Karaktärernas platthet är även den igenkännbar från de tidigare sju upplagorna. Men det är trots allt någonting med detta sista kapitel som utmärker sig. Kanske är det den slutgiltiga sucken, den ultimata desperationen, som gör att skådespelarna klarar av att lägga undan några av klyschorna och i stället spela på äkta sorg och vrede tillsammans med ett och annat ärligt skratt. Flera av dem visar upp nya sidor av sig själva och även om jag kanske skrattar på helt fel ställen så är ”Harry Potter och dödsrelikerna: Del 2” en värdig avslutning av en filmserie som faktiskt bara blivit bättre och bättre med åren. De föll med flaggan i topp skulle man kunna säga. Ja, inte den brittiska då, utan den amerikanska förstås.

Magnus Mjöhagen