Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Plötsligt ska alla tycka till

Föräldraskap är laddat. Inte bryr du dig om hur mycket kläder grannen har på sig, eller vad kollegan äter till mellanmål? Men så fort någon har en bebis i magen, eller vistas på allmän plats med sina barn så tar sig allmänheten rätt att tycka. Helt främmande tanter kan opåkallat kommentera huruvida ditt barn har mössa eller inte.

”Ända sedan jag blev mamma har jag inte blivit annat än recenserad”, säger Johanna Ögren (i reportaget intill). I hennes fall har många haft åsikter om när hur mycket hon jobbar efter att ha fött barn. Om man på ett allmänt nätforum skulle råka haspla ur sig att ”vi körde med femminutersmetoden” så får man räkna med att någon strax skriker barnmisshandel.

En annan, mer harmlös, men ändå påfrestande sida av samma mynt är det ständiga jämförandet. Om någon berättar något om sina barn kan vi liksom inte låta bli att tala om hur vi eller våra barn gjorde eller betedde sig när vi var i samma situation. Som om det ena vore bättre än det andra.

Om kollegan rusar iväg och köper en vinteroverall i augusti börjar jag genast fundera på om inte jag också borde. För den där halvbilliga som alltid får bra betyg i tester tar ju slut annars. Och man vill väl självklart köpa det bästa till sina barn.

Jag har funderat en del på vad det här tyckandet och jämförandet beror på. Johanna Ögren tänker så här: Barn är ju det bästa vi har. Och alla vill det bästa för sina barn. Och om jag inte gör som du, så borde ju någon av oss göra fel. Är det du? Är det jag? Tyckandet blir ett sätt att rättfärdiga sig själv och sitt beteende.

Men är det inte vansinnigt tröttsamt? Tänk om vi bara kunde släppa det där jämförandet och acceptera att människor är olika. Vi kör med lördagsgodis medan någon annan ger barnet en klubba en vanlig torsdag. De låter barnen spela datorspel hela helgerna, medan vi begränsar det till en timme.

Fast jag tycker samtidigt att det är bra om alla vuxna tar ett gemensamt ansvar. Att vi alla vågar säga ifrån om vi ser något som är fel, oavsett om det är tonåringar som skär sönder gungor i en lekpark eller en förälder som tar för hårt i sitt barn i mataffären. För när det gäller brottslighet och barn som far illa har vi ju alla ett ansvar, eller hur?

Fotnot : Fem-minutersmetoden är ett sätt att lära små barn att somna själva, som innebär att man tittar till barnet var femte minut, men inte tar upp och tröstar barnet även om det är argt och protesterar.