Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Polisen bad min dotter avvika från platsen för att hon kan vara provocerande – hur ska jag förklara det för henne?

Under mina snart fem år som pappa har jag aldrig känt mig så otillräcklig i min fadersroll. Aldrig har jag känt en sådan rädsla för min dotters framtid som idag. 

Hur ska jag förklara för min fyraåring att beväpnad polis försöker få henne och mig att lämna statyn i parken där vi leker, för att någon finner denna lilla tjej med lite lockigare hår, lite mörkare hy, lite brunare ögon än medelsvensson, viftande med en liten flagga med ett regnbågsfärgat hjärta som provocerande? Vad ska jag svara när hon frågar varför polisen föser undan människor med samma regnbågsfärgade banderoller och plakat om alla människors lika värde, inte fångar bovar istället? Vad ska jag svara när hon frågar varför mannen  är så arg?

En annan vuxen människa (inte polisen red anm.) skrek till mitt barn att gå till lekparken, följt av ord jag ej kommer upprepa. Gjorde jag fel som inte tog hennes råd att bjuda denne herre på glass? Allt detta för att ett rasistiskt parti ska få sprida rädsla och hat utan att störas. Detta skrämmer mig och gör mig otrolig ledsen. Men jag finner hopp i att min fyraåring tar sig rätten framför denne beväpnade polis att leka och sprida kärlek, vart hon vill, när hon vill, för hon kan inte se något fel i det.

Men jag finner hopp i att min fyraåring tar sig rätten framför denne beväpnade polis att leka och sprida kärlek, vart hon vill, när hon vill, för hon kan inte se något fel i det.

Det ger mig hopp att se människor från olika kulturer i olika åldrar komma tillsammans och manifestera för alla människors lika värde. Det var med en stor sorg och en stark oro i kroppen som jag bar med mig när jag och min dotter senare gick för att äta glass, när vi sitter där och jag antar att min dotter ser på mig att något tynger mig utbrister: Pappa! Vilket äventyr vi har haft idag! Då rinner allt av mig och jag inser att hon precis genomfört sin första aktivistaktion och att det var polisen och rasisterna som fick ge vika för denna lilla tjej som vill sprida kärlek. Oron och rädslan ersätts av stolthet och framtidstro. Kanske är så enkelt att man har två val: antingen är man i rädsla, och då har man ingen tillit eller framtidstro, eller så är man i kärlek och då är allt möjligt.

Fredrik

LÄS fler insändare här:

"Staten måste sätta stopp för det kontantlösa samhället"

Tankevurpa på kommunen angående busshållplatser – varför ta bort den på Bergsgatan?

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare