Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popcorn och läsk

Sosseriet tycks i dessa dagar lida av mundiarré. Margareta Winberg och Pär Nuder har utkommit med böcker om tiden i maktens epicentrum. Lotta Gröning, den ständige observatören i en rörelse hon älskar men aldrig riktigt verkar kunna förlika sig med, ägnar sig åt Mona Sahlin.

Annons

Andra drar i strid för att försvara Mona Sahlin mot draken Gröning. Och det kan intressant nog noteras att det är långt mer accepterat att kritisera och analysera någon som förlorat makten (Persson) än någon som har den i sin besittning (Sahlin).

Med nya generationer socialdemokrater verkar tyvärr inte komma ett förnyat sätt att se på kritiken mot partiet och dess ledare. De främsta exemplen på detta är den socialdemokratiska redaktören Eric Sundströms näst intill koleriska kritik mot Lotta Gröning på Expressens debattsida till Mona Sahlins försvar och Jonas Morians inlägg på sin blogg ”Promemorian” med titeln ”Gröning sjukligt fixerad vid Sahlin” som avslutas med ett tämligen talande PS till läsarna:

”Aftonbladet hyser även andra vänsterkvinnor som tar tillfället i akt att ösa galla över Mona Sahlin. Åsa Linderborg skriver att ”en biografi om Mona Sahlin kan kanske inte handla om politik, eftersom hon inte har någon”, och att Sahlin ”aldrig hållit ett ideologiskt linjetal eller skrivit något av bestående värde”.

Jag vet inte riktigt. Men på det hela taget känns det rätt så ofräscht att två av socialdemokratins främsta idédebattörer, som förvisso råkar vara just kvinnor, reduceras till att bli ”vänsterkvinnor” i Jonas Morians blogg. Linderborg har rätt till sina åsikter. Även om de utgör en kritik mot socialdemokraternas partiordförande. Och hennes åsikter förtjänar definitivt ett värdigare mothugg än titeln vänsterkvinna som öser galla över Mona Sahlin.

Svadorna som rullar över nejden all just nu är väl på det hela taget rätt så typiska för socialdemokratin. Det blir lätt så här inom en rörelse som hyllar rättning i leden, inom vilken den som inte håller med av tradition klassas som ”emot” och det anses vara större att tänka rätt än att tänka fritt. (Att tänka rätt handlar för övrigt i 9 fall av 10 om att tänka som partiledningen. Utom när partiledningen förlorar ett val åt socialdemokraterna. Då är det OK att inte ha tänkt som de. Och kritisera. I alla fall i efterhand.)

Och den som inte själv behöver delta i den nu pågående socialdemokratiska gyttjebrottningen. Den kan i dessa dagar nöjt luta sig tillbaka på första parkett med popcorn och läsk i handen och njuta. Vilket jag är helt övertygad om att allianspartierna gör just nu.

Mer läsning

Annons