Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Posttraumatiskt prestigesyndrom

Annons

En gång i tiden hade jag en vän som alltid brukade säga att det är inte storleken som räknas. Man kan äga tre skivor, och ändå ha världens bästa skivsamling. Om det är rätt skivor, så klart.

Själv hade han typ 400 cd, prydligt uppradade och sorterade i alfabetisk ordning, på hyllorna i sitt lilla studentrum. Och varenda en av dessa 400 var självklart rätt skiva. Han hade, sin unga ålder till trots, hunnit införskaffa samtliga Beatles-album, likaså The Smiths samlade verk, och Bob Dylans, Tom Waits, Lou Reeds, och Chet Bakers osv. Han hade garderat sig, kan man säga.

Notera att cd-skivor på den här tiden (läs början av 90-talet) var något som faktiskt inte bara var dyrt, utan något som folk även ville kunna köpa. Och i den heliga prestigens namn blev då min vän, tack vare denna gedigna och klanderfria skivsamling, dyrkad som en gud av oss andra tonårs-wannabe-intellektuella.

Varje dag skakade vi våra huvuden förfärat i kapp åt all den omoraliskt dåliga smak som styrde valen hos majoriteten av våra andra jämnåriga.

Det var då. När allt, precis allt, var en tävling. SM i identitetssökande och för vissa även bildning och popkultur. Och råkade man då gilla fel musik, titta på fel film, läsa fel böcker – eller (gud förbjude!) inte läsa alls, kunde man förlora denna tävling.

I dag är vi vuxna och brottas med konsekvenserna av denna neuros. Nu för tiden sitter vi, samma människor, och spelar skämslåtar för varann när vi i den sena timmen råkar vara lite på örat. Posttraumatiskt prestigesyndrom.

Jag såg för ett tag sedan en artikel där man jämförde USA:s president Barack Obamas kulturella smak med vår egen statsminister Fredrik Reinfeldts, och bekymrades först över hur rocklegendaren Neil Young och tv-serien ”Mad Men” ställdes mot gruppen Da Buzz och filmen ”Drömkåken”.

Samtidigt känner jag mig så kluven inför hela denna bild. Är det ens säkert att det som framställs, är det som de respektive politiska ledarna faktiskt själva gillar att konsumera på sin kammare? Eller är det vad de tror att folket, vars godkännande de behöver, helst vill höra?

Häromdagen ironiserades det glatt i mitt hem, över att det genom vårt Spotify-konto gick att se att någon spelat Mims ”This is why I’m hot”. Och detta väldigt många gånger. Ja, ja, ja det var JAG!

Men nu kan jag faktiskt stå för att jag gillar hip hop ibland. Det gör däremot inte Barack Obama. Gillar hip hop, alltså. So they say.

Emelie Lundin

Mer läsning

Annons