Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Potent FN hot mot stormakterna

Annons

Inga-Britt Ahlenius, hög FN-tjänsteman, har satt fingret på de oerhört bristfälliga organisatoriska förhållandena i världsorganisationen. Särskilt har då generalsekreterarens Ban Ki-moon tillkortakommanden satts i fokus med motiveringen att han är den huvudsakliga orsaken till organisationens misslyckanden. De som har gedigen kunskap om organisationer vet emellertid att brister på sådan nivå inte låter sig analyseras och åtgärdas på individnivå. I gårdagens TV-program Skavlan påpekade sålunda Tomas Bodström att han själv stött på svaga chefer inom vitt skilda samhällsområden. Att bara byta ut en dålig högsta chef löser sällan de grundläggande problemen.
FN:s tillkomsthistoria som produkt av andra världskriget och strävan efter fortsatt stormaktsdominans lägger grunden för den vanmakt Inga-Britt Ahlenius kritiserar. Den maskeras bakom en fasad som söker upprätthålla myten om en organisation med inflytande. Konstruktionen av säkerhetsrådet konserverar gamla maktförhållanden och styr resultatet i oerhört hög grad. Före 1984 var det främst Sovjet som utnyttjade vetorätten. Efter 1984 användes den främst av USA för att blockera fördömanden av Israels expropiation av palestinsk mark. FN-tjänstemän som vågat utmana stormaktsintressen har till och med berövats livet.
FN har sedan sin tillblivelse 1945 inte kunnat förhindra ett betydande antal krig i olika delar av världen. I några har svensk trupp deltagit inom ramen för FN. Däremot har dessa konflikter kunnat begränsas till omfånget och världskrig förhindrats. Kanske är det handlingsförlamade FN vi ser trots allt ett bättre alternativ än ett tredje världskrig?
Är det över huvud taget sannolikt mot bakgrunden av tilltagande konkurrens om naturresurser samt politiskt och militärt inflytande att världen skulle tolerera en aktiv och kompetent generalsekreterare för ett potent FN som tar stormakterna i örat när så behövs? Om svaret på den frågan blir ett nej, vad båtar det då att kritisera Ban Ki-moon och hans gelikar i FN. Det är att förväxla orsak och verkan.
Endast om FN:s medlemsstater kan samla sig till gemensam aktion för ett FN med reellt inflytande är det meningsfullt att diskutera hur man ska kunna skapa en i verklig mening demokratisk ledningsorganisation för FN och som styr den i den riktning medlemsstaterna anger. Är det ens möjligt?
Karl-Yngve Åkerström, pensionerad militärpsykolog

Mer läsning

Annons