Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prestigens förbannelse

Annons

Alltsedan EU-inträdet har vi EU-kritiker och vissa ekonomer hävdat att EMU, Euron, konvergenskraven och stabilitetspakten är en omöjlighet. Detta därför att de stater som ingår i unionen är på så olika utvecklingsnivåer. På senare tid har också många av världens främsta ekonomer anslutit sig till oss. Trots detta vägrar EU-kommissionen och statscheferna att ändra på regler och system. Som den ståndaktige soldaten ser de hellre att Europas ekonomi rasar samman och vi går in i en ekonomisk- och tillväxtkris vi inte kan ta oss ur.
Denna prestige måste närmast anses som kriminell eftersom den kommer att få så förödande konsekvenser. Samtidigt lägger man i stort sett hela skulden på några småstater som Grekland, Portugal och Irland. Ingen, allra minst EU-politikerna talar om att av unionens länder är det bara Finland, Estland, Luxemburg (samt Sverige och Danmark som inte är anslutna till Euron) som följer EU-s stabilitets- och tillväxtpakt. Paktens krav är bl a krav på ett budgetunderskott som understiger tre procent av BNP och en statsskuld som inte får överskrida 60 procent av BNP. Sett mot detta måste de tre småstaterna vara det lilla problemet. Bland de stater som inte klarar bl a dessa två kriterier återfinns sex av Europas största ekonomier. Dessa länder som skall rädda bl a Grekland klarar inte av att balansera sina egna budgetar. Såväl EU-politikerna som statscheferna inom EU vet att det är kört för EU med nuvarande regelsystem men vägrar av prestigeskäl att ändra kurs och förändra hela EU.
Fredrik Reinfeldt vägrar av ren prestige att klart och tydligt ta avstånd från ett femte jobbskatteavdrag trots att han inför den kris vi nu står inför riskerar att äventyra Sveriges ekonomi mm.
Alliansregeringen med stöd av socialdemokraterna låter på samma sätt prestigen styra vad gäller våra åtaganden i Irak, Afghanistan och Libyen. Samtidigt som de hårdnackat håller fast vid denna omöjliga politik växer nya oroshärdar som svampar upp ur marken. Om de trodde på Libyenpolitiken borde de rimligtvis i konsekvensens namn också göra samma sak med Syrien som i Libyen. De vet emellertid att de inte kommer att lyckas i de tre förstnämnda staterna och går därför inte in i Syrien. Men de är så prestigefyllda att de hellre tar ett långt utdraget krig som de inte kan vinna men väl förlora tusentals människoliv.
Så här skulle jag kunna räkna upp ett antal helt vansinniga och på förhand nederlagsdömda "företag" som politikerna själva så småningom insett är omöjliga att vinna men håller fast vid dem av ren prestige. Detta är inget ovanligt bland politiker. Om man emellertid lägger till att ett stort flertal av de politiker som styr EU är sådana som tidigare misslyckats i sina hemländer men en del är också moraliskt belastade sedan tidigare det gäller inte minst flera av dem som varit chefer för ECB.
Olle Ljungbeck, Gävle

Mer läsning

Annons