Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Publikkontakt på jazzfestivalen

Annons

Det är ett jäkla tjat i recensionerna om att Van Morrison var på så ovanligt bra humör när han besökte jazzfestivalen i lördags. Att han nästan skrattade en gång. Att han sa något som påminde om ett skämt. Att han var så heltokig att han joddlade. Och visst, när jag såg honom på Konserthuset för ett par år sedan tror jag faktiskt inte att han drog på smilbanden en enda gång. Ett leende är bevisligen fler än noll leenden. Men faktum är att fyra dagar senare träffar jag en bioduk som har bättre publikkontakt än den legendariskt grinige irländaren.

Jag vet inte varför jag orkar bli provocerad. Men det känns så nonchalant på något sätt. Där står han som har gjort så fantastiskt många bra låtar, särskilt under 60- och 70-talen. Det finns ju skiva efter skiva att ösa souliga skatter ur, bultande slingrande skatter som får mig att bli alldeles uppochnervänd. Men under lördagskonserten blir det ändå en massa dussinblues, och när vi väl får smaka på den keltiska soulen är det inte den starka och modiga och vilda som bjuds. Visst anas ett snett leende nån gång, och visst gör bandet sitt bästa för att tillfredställa både oss och mannen i hatten. Men där står vi, tusentals, hoppfulla, och vill bli uppfyllda. Van han ser ner på oss som en trotsig unge som minsann är sur om han vill. Och han väljer minsann trista låtar om han vill. För det är hans humör. Och det är hans låtar, vill han välja trist så ska vi skita i det. Snart tappar publiken koncentrationen. Det fylls på med folk som tar en langos och en pratstund istället för att lyssna på artisten de längtat efter. Van kör vidare i sann betongstil, och går sedan bestämt av scenen. Extranummer? Glöm det. Signera skivor? Inte en enda.

Publiken i biosalongen fyra dagar senare blir betydligt mer tillfredställda av föreställningen. Det är faktiskt lite skrämmande, hur tillfredställda människorna omkring oss verkar bli. Varje sångnummer får en rungande applåd och busvisslingar. Glädjedödaren i mig vill ställa sig upp och skrika:

”Hallå! Pierce Brosnan är inte här! Inte Björn och Benny heller! Faktiskt inte en jävel som har med den här pappaletarfilmen att göra. Och hur genusfräscha känns de här karaktärerna och låtarna egentligen, och varför klär en vit tant på en svart kille en blöja?”

Men det är ändå något rörande med hela grejen. Med den fullsatta salongen. Med all glädje. Och med Meryl Streep som tar från tårna i ”The Winner takes it all”. Då kan man tala om publikkontakt.

Mer läsning

Annons