Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pyttebebisarna är stora killar nu

Enäggstvillingarna Colin och Elton Lundqvist fick en dramatisk start på livet. De föddes tre månader för tidigt och vägde bara lite mer än ett 1 1/2-liters mjölkpaket. Tillsammans. Oddsen för att båda skulle överleva var små.

Nu fyller de tre år och är spralliga charmtroll som nyfiket undersöker alla knappar på fotografens kamera och som älskar att leta skalbaggar i trädgården.

– Det är fantastiskt att det gått så bra, säger mamma Elina Lundqvist.

Det är full fart hemma hos Colin och Elton och deras föräldrar Elina, 30, och Jonas Lundqvist, 35 år, i Järbo. Trots att det börjar bli kväll är båda killarna på glatt humör. De kör med bilar på vardagsrumsgolvet, hoppar lite i soffan och visar stolt upp familjens akvarium.

– Där är en stor fisk. Och några små. Den fisken gömmer sig, pekar Elton, som har randig tröja på sig.

Annars är de små lintottarna näst intill omöjliga att se skillnad på.

– Helst vill de göra allt tillsammans, säger Elina.

Det var hösten 2009 som hon och Jonas väntade sina första barn. Ultraljudet hade avslöjat att det var tvillingar. I gruppen som de gick i med andra blivande tvillingföräldrar fick de veta att chansen var stor att de skulle kunna komma för tidigt.

– Jag tänkte att det vore väl typiskt om de skulle komma på nyårsafton, berättar Elina.

Men det skulle bli betydligt tidigare än så.

Elina var på sitt jobb på Cibes lift när hon kände att något var fel och hon fick en blödning. Annars hade hon mått bra hela tiden. På Gävle sjukhus berättade man att en ovanlig komplikation uppstått – tvillingtransfusion.

Det kan hända hos enäggstvillingar och innebär att den ena tvillingen får för mycket blod medan den andra får för lite. Det är livshotande för båda.

På sjukhuset i Gävle blev både Elina och barnen i magen sämre och sämre. Elina och Jonas skickades till specialisterna på Akademiska sjukhuset i Uppsala för kejsarsnitt.

– Läget var akut för Colin hade inte haft något vatten på ett tag, berättar Elina.

När Colin och Elton föddes i vecka 27 vägde de 800 och 900 gram. Fingrarna var som små tändstickor och huden nästan genomskinlig. Men mot alla odds mådde de ganska bra. Deras magar kom igång som de skulle och i början sondmatades de med två milliliter mjölk varannan timme.

Efter en vecka tog man beslutet att de var starka nog att få komma till neonatalavdelningen i Gävle. Lyckan blev dock kortvarig. Elton blev sjuk och behövde tillbaka till Uppsala igen.

Elina och Jonas följde med för att vaka över honom medan Colin fick stanna i Gävle.

– Det var hemskt att behöva lämna Colin själv men han hade det bäst där, säger Elina.

För Elton var läget kritiskt. Han hade fått en infektion och antibiotikan hjälpte inte.

– Det var nära att vi förlorade honom. Mycket nära, säger Jonas.

Men Elton repade sig och båda killarna växte på sig. En del bakslag med andningsuppehåll blev det, särskilt för Elton, men ingen av dem behövde opereras. För familjen fylldes dagarna av kängurusittande – när man sitter hud mot hud med sitt barn.

– Det dröjde sex veckor innan jag själv vågade lyfta någon av dem. De var ju så små. Det var alltid någon annan som fick lägga dem på mig. Sen satt jag där och vågade knappt röra mig, berättar Elina.

I sammanlagt 13 veckor var familjen på sjukhus. I slutet av januari kom de hem, ungefär samtidigt tvillingarna egentligen skulle ha fötts. Då vägde killarna två kilo.

– Väl hemma kändes det som att vi lånat dem. Det var ovant att inte ha någon som berättade för oss vad vi skulle göra. På sjukhuset hade Colin och Elton haft en massa apparater kopplade till sig och nu kändes det läskigt att lita på att det skulle gå bra ändå, säger Jonas.

Elina har lyft ner lådan med minnessaker från den första tiden och killarna plockar raskt upp innehållet. Colin tar upp en liten mössa men upptäcker att den nu passar bättre som vante.

En blöja som ser ut att vara till en docka, nådde ända upp till armhålorna, minns Elina.

Killarna hittar varsin sondspruta och börjar busa runt med dem. I dag märks inte mycket av att de är födda för tidigt.

– Inte annat än att de har lite sämre immunförsvar. Det har varit många förkylningar, säger Jonas.

Förra hösten började de på Gullvivans förskola i Järbo och trivs mycket bra. Killarnas favoritsysselsättning är annars att leta sniglar, maskar och kryp i trädgården som de sedan kommer och visar upp för sina föräldrar.

– Och så gillar de att skruva och pyssla med saker. De vill veta hur allt fungerar, säger Elina.