Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rädslan för flyktingar

Varför utmålas de som är i störst behov av hjälp och trygghet som ett hot mot våra samhällen? Hur gick vi från att se det som en moralisk plikt att hjälpa flyktingar till att allt mer normalisera ett avvisande bemötande och språkbruk? 

Flyktingskapet har i alla tider varit ett utsatt tillstånd och dagens flyktingar möter onekligen nya svårigheter. De utmålas som ”lyxinvandrare” som vill utnyttja välfärdssystemet, som människor som stjäl andras jobb och som hot i form av terrorism. Om empatin och moralen i förhållande till flyktingarna går i vågor så befinner vi oss nu i en rätt så djup avgrund.

Sociologen Zygmunt Bauman menar att rädslan för flyktingar handlar om att flyktingars utsatthet påminner de väletablerade om förlorade hem och krig, om våra egna livs bräcklighet. Flyktingar påminner om hur lätt våra bekväma liv kan tas ifrån oss och Bauman menar att vi egentligen inte är rädda för att de ska ta våra resurser ifrån oss, utan att vi är rädda för att själva bli dem. Ett exempel är den ilska och upprördhet som uttrycks mot tiggare, att behöva mötas av deras utsatthet dagligen gör att vi i det individualiserade samhället medvetet, eller omedvetet, påminns om vårt beroende av varandra och av risken av att själv hamna utanför

Rädslan handlar alltså i grunden om våra egna undertryckta och omedvetna känslor gällande den överhängande risken att själv hamna utanför, Bauman menar att vi exkluderar andra för att själva inte bli exkluderade. Krigets fasor blir närvarande i form av flyktingar och påminner oss om vår egen dödlighet.

Den sociala trygghet som välfärdsstaten tidigare lovade sina medborgare har allt mer bytts ut mot en retorik om den personliga säkerheten där hoten utmålas i termer av tiggare, terrorister och flyktingar som staten nu lovar att skydda sina medborgare ifrån menar Bauman. Det negativa utmålandet av flyktingar gör även att regeringars begränsning av invandring kan framstå som en ”rationell” och ”moralisk” handling.

Exempel på detta är förslag om att ”hjälpa” flyktingar på plats eller att förbjuda tiggeri ”för tiggarnas skull”. Inget i denna omvända logik löser dock grundproblemen, det vill säga fattigdomen och de politiska konflikter som ligger till grund för invandringen, utan den grundar sig istället på en mycket kortsiktig logik som inte är hållbar.

I debatten om invandring ställs ofta humanister mot realister där humanisterna, som även framställs som känslostyrda, naiva och utan verklighetskontakt är för invandringen medan realisterna framställs som förnuftiga människor med en verklighetsförankring är emot invandringen. De invandrarfientliga har haft ett oerhört försprång i att få igenom denna syn på invandringen och de har även fått igenom sin politik utan att ens vara i regeringsställning.

Beror detta på att deras idéer är överlägsna och att de har en större förankring bland människor eller har det att göra med en avsaknad av en annan politisk vision om vilket samhälle vi vill leva i?

För hur realistiskt är det att tro att våra samhällen någonsin kommer att kunna byggas på isolationism och homogenitet? Är det en realistisk och hållbar syn på den värld som vi lever i? Och hur förnuftigt är det egentligen att utforma en politik som bygger på känslor och rädsla?

Att erbjuda en politisk vision om ett integrerat och sammanhållet samhälle är att mana till förnuftet, och det är i förlängningen mer realistiskt och hållbart än att gå de enkla känslornas väg. Kanske är det så att den riktigt stora politiska utmaningen ligger i att formulera en politik där man återigen vågar tro på människan.