Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Agneta Pleijel hänför

Så här ska nog memoarer skrivas! Arbetarbladet Kultur recenserar Agneta Pleijels nya roman som hon öppet kallar självbiografisk.

Annons

Om den första delen av Agneta Pleijels självbiografiska romanserie "Spådomen" var en flickas memoarer, är fortsättningen "Doften av en man" en ung kvinnas vuxenblivande.

Det är 1960-tal och ”hon” som huvudpersonen benämns med, befinner sig i Göteborg, för att senare flytta vidare till Stockholm. Hon läser på universitet, blir färdig utbildad, doktorerar, börjar skriva litteraturkritik och blir så småningom kulturchef på Aftonbladet.

Hon gör karriär i en tuff och mansdominerad bransch, en bedrift! Men här sker de intellektuella mötena i periferin, vad Pleijel uppehåller sig vid är de mänskliga- och framförallt relationerna med män.

”Skriva är att minnas. Att minnas är också att älska”, så inleds ett stycke. Jag hänförs över förmågan att väva in en poetik över sitt eget skrivande samtidigt som minnena, reflektionerna är distanserade och eftertänksamma. Med lättsamma rörelser färdas vi mellan då och nu, från scener av tillbakablickar till ett jag som är Pleijel i dag som kliver in och resonerar kring handlande och känslor, med mer eller mindre hårda tag mot sig själv.

Dessa skiftningar ger både intensitet, flerdimensionell anda och analytisk blick. Tonen gränsar ständigt till självutlämnande, men det görs inga nedtramp på någon av människorna runtomkring henne, dessa tillåts att behålla sin integritet trots att den feministiska rösten hörs starkt och tydligt.

Ändå blir jag stundtals banalt men starkt irriterad under min läsning. Varför är hon så besatt av att bli älskad av män och varför ska hon ständigt sätta sig i en undergiven position?

Men jag får svälja min ilska för Pleijel ger mig svar på tal. Uppväxtskildringen mynnar nämligen ut i en vuxenskildring av att vara kvinna i en patriarkal värld, men framförallt att förhålla sig till sig själv och sina partners. Den stora gåtan i denna bok är inte en spådom, utan den konstanta drömmen om ett jämlikt förhållande.

Sprickan i relationerna till män domineras av männens avundsjuka för att hon företar sig stora ting. Trots detta är männens kärlek och uppskattning det enda som är lyckan värd. Hon underkastar sig mannen samtidigt som hon i någon mån ser sitt eget värde. Men tidens bild ger inte kvinnan utrymme eller rätt till jämlikhet och detta raserar i slutändan i klyftor.

Det är fängslande hur Pleijel öppnar upp för att visa hur hon gång på gång stod upp för kvinnor i allmänhet, men väldigt sällan för sig själv och sina egna känslor.

Det är sorgligt och hänförande just för att det blir en så brännande tydlig bild över ett förtryck som är så djuprotat att allt annat hamnar i skymundan. Pleijel ger det både en friskspråklig litterär gestaltning och ett allvarsamt uttryck.

Med labyrintisk självinsikt, ifrågasättande av strukturer, kärlek och språkkänslighet är det också möjligen så här memoarer lämpligast skrivs.

Fakta: Ny bok av Agneta Pleijel , "Doften av en man" (Norstedts)