Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

RECENSION: Mäktig hyllning till Frank Sinatra i Gävle Konserthus

Ett centralt placerat trumset med tillhörande makalös trummis i Sandviken Big Band synkoperar en mäktig ton för kvällen. Sedan mannen med den mörka malmstämman, allas vår Christer Sjögren.

Inledningen blir den gamla slagdängan "New York, New York". Näste man till rakning är Andreas Weise med glädjebudskapet att konserthuset är fullsatt i afton. Han berättar om Francis Albert Sinatra, den italienske grabben som lika gärna kunde ha blivit gangster. Där och då görs en subtil övergång till sången "Mack the Knife". Den evigt unge Christer Sjögren gör en smäktande "You make me feel so young" som uppskattas av den mogna publiken.

Huvudpersonens kärleksaffärer med det kvinnliga Hollywood berörs innan kvällens kvinna Kristin Amparo sätter agendan med svarta paljetter och skönt sväng. Ur "Casablanca" hämtas örhänget "As time goes by" som ges nytt liv av den skönsjungande trion. Hoagy Carmichaels "Georgia on my mind" värmer gott i vintermörkret.

I jämlikhetens namn görs sedan "Sweet Georgia Brown" med fullt ställ i rösten av Ampero. Dirigenten Åke Björänge leder förtjänstfullt storbandet i "Let´s fly away". 1927 skrevs sången "Old Man River", en sång om förtryck, lika brännande aktuell som då. Christer Sjögrens mörka röst når verkligen ända ned i källaren.

Kristin Ampero har liknande röstomfång och karisma som salig Amy Winehouse och Andreas Weise övertygar i rollen som charmig gangster. Slutligen blir det grande finale med Gävles egen Sinatra, Sven-Eric Eriksson som tolkar "That´s Life" lika elegant och stiligt som the man himself.

Frank Sinatras sista önskan var att få med sig en flaska Jack Daniels,en cigarett och en tändare till andra sidan. Jag säger väl bekomme, Frankie Boy!