Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Religiös? Eller bara tro?

/

Mitt förhållande till kyrkan, eller religionen, bygger på avstånd; det som sker där borta angår mig inte.

Annons

 Men till religionens hus kan jag känna närhet, inte så mycket för det ceremoniella, det lämnar mig utanför, men inför själva byggnaden faller jag ofta i grubbel.

Senast i Strasbourg; en väldig kyrka som restes under stor möda, umbäranden och mänskliga offer, många föll ner från byggnadsställningarna och dog. Bygget tog några hundra år, men nu står den där för evigt.

Samma andäktighet på Petersplatsen, och häpenhet när jag stiger in i helgedomen. Liknande känsla, men andra gudar att förhålla sig till, när jag kröp in i den stora pyramiden. Andäktighet i Delfis ruiner och förundran när jag klev i land på Delos.

I Siena häpenhet inför prakten och rikedomen, och ändå är den kyrka som står där bara en tredjedel av den som skulle byggas. Men pengarna räckte inte.

Religionens boningar har många rum, men själva religionen kan man lämna därhän. Myter och historia blandas och personer som tecknas några hundra år efter sin död får nog ses som fantasier och efterhandskonstruktioner. Gud i himlen är väl mer ett begrepp, eller ett hopp, än vetenskap. Steg Jesus verkligen upp dit himlen efter sin död? Det tål att tänka på.

Men när jag i Jerusalem försiktigt rörde mig mot den sten där han skulle ha lagts efter korset anades en känsla av någon slags helighet.

Inför katolska kyrkans spökbrigader, eller islams instängande av kvinnan, är det lätt att förbli sekulär, eller agnostiker. Ateist kan man också skriva sig som, om det gör någon skillnad.

Och påsken, smärtans och glädjens dagar, är ju numera mer en mathelg än en helighet. Ät dig proppmätt, men glöm inte världens fattiga. Skänk en slant. Tänk på att inkomstklyftorna nu är större än på 30 år. I vilken ände finns du?

Jag cyklar ut i skogen, den är min kyrka. Och jag försöker leva efter de tio budorden.

En lärare på Nynäs Montessori i telefon: Det är mycket värre! Ni skrapar bara på isbergets topp!

Kanske det. Men det Eva Carlsdotter i några artiklar lyft fram räcker mer än väl för att slå fast några enkla krav; gör om, sortera, mer resurser, stöd och hjälp!

Men politikerna verkar ha abdikerat och vänt sig bort. Några mesiga, eller uppgivna, kommentarer från den ansvarige bekräftar det värsta. Och så, som alltid när vi skriver om invandrade barn och vuxna, avgrundens röster på webben.

Nynäs som avskräckande exempel; vem bär ansvaret? När politikerna, tvingade av omständigheter stänger ner skolor, flyttar elever och anpassar antalet lärare efter ekonomiska verkligheter blir det ett jävla liv.

När skolpolitikerna passar inför 90 procent invandrarelever på Nynäs knappt ett ljud.

Likgiltighet, eller uppgivenhet, kan ses som ett väldigt svek mot de barn som aldrig får en rimlig chans att lyfta sig ut ur isolering och den sortens utanförskap som faktiskt blir livslångt.

Ännu ett brev från Skandia om mitt pensionssparande. Siffror staplas; detta faller ut om du lever till 80, eller om det var 90. Det som för några år sedan såg ut som en ljus ålderdom (i sus och dus) har förvandlats till ett ekonomiskt moras. Inte många kronor kvar, det mesta försvann med krisen.

Men varför klaga? Jag jobbar på och har mycket kvar att ge. Det enda jag begär är en ny fot och huvudet i behåll.

Långfredag fm; en poliskontroll i Hemsta. Vad är konstaplarna ute efter? Ratt- onyktra morgonen efter skärtorsdagen? Jag ser över mina alkoholvanor; några droppar på påskafton, men aldrig i bilen före tolvslaget dagen efter.

Vore jag chef sändes patruller ut tidiga förmiddagar efter stora helger.

Men då har poliserna tagit ledigt.

Mer läsning

Annons