Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett paradis för djurintresserade

/
  • Zebror och gnuer strövar i 100 000-tals mellan de olika slätterna i Tanzania och Kenya för att finna bete och vatten. Kring vår jultid är de ofta koncentrerade i väldiga hjordar i Serengeti.
  • Utsikt ner mot UNESCO:s världsarv, Ngorongoro-kratern i Tanzania. En natioinalpark som hyser ett häpnadsväckande rikt och varierat djurliv. En ännu intakt Edens lustgård.  Foto: Sune Liljevall
  • En ensam, gammal elefanttjur på vandring i Serengeti. Glädjande nog såg vi flera rätt stora grupper av de ståtliga och intelligenta djuren som annars, runt om i Afrika, hotas av en allt mer intensiv och hänsyndslös tjuvjakt av välorganiserade brottssyndikat. Allt för att tillfredsställa de allt talrikare, rika kinesernas behov av statusprylar i elfenben.  Foto: Sune Liljevall
  • Vi hade turen att se en gepard slå en thomsongasell i en rasande snabb attack. Att det rör sig om världens snabbaste landdjur, med en topphastighet på över 100 kilomter i timmen, blev man då varse.
  • Gepardhona med ungar.
  • Ett par lejon uppehöll sig vid en dödad buffel och ansattes efter ett tag av en grupp hyenor som också ville få del av bytet. FOTO: Sune Liljevall
  • Leoparderna vilar oftast uppe i akacieträden under dagtid, och ger sig först ut på jakt när det skymmer.
  • En färglad agamödla kilar fram över en klippa.
  • När gnuer och andra djur vadar över vattendrag i sina vandringar blir de ofta byten för nilkrokodiler, dessa uråldriga reptiler som i stort sett lika ut sedan dinousarernas tid.
  • Näshornsfågel i Serengeti.
  • Girafferna är talrika både inom och utanför reservaten i Tanzania. Där det finns träd för dem att beta blad ifrån uppehåller de sig. En vuxen giraff har få fiender och fälls bara undantagsvis av lejon.
  • Afrikas farligaste djur. Flodhästen orsakar faktiskt flest dödsfall bland människor av Afrikas däggdjur.
  • Spetsnoshörningar i Ngorongoro.

Annons

Som en gråsvart monotont grymtande flodvåg sköljer de fram över slätten. I varje riktning man tittar ser man dem. Gnuer, gnuer, gnuer… Alla på väg åt samma håll. Söderut.

Jag befinner mig i en jeep på väg mellan nationalparkerna Ngorongoro och Serengeti i Tanzania. Och vi hamnade mitt i den årliga migrationen, när cirka 1,5 miljoner gnuer drar från Masai Mara i Kenya till Serengeti – och omvänt ungefär i juli-augusti. Det är tillgången på vatten och bete som får djuren att skifta vistelseplatser.

Skulle man kunna få visuell skörbjugg så finns risken här. Under ett par dagar är det gnuer från horisont till horisont. Enorma mängder djur. Ofta tvingas vi tvärbromsa jeepen när den lilla grusvägen över savannen blir helt översållad av skenande, korsande gnuer.

Jag förpassas i tankarna stundtals till min barndoms fascination för indianer och Amerikas prärier. Ungefär så här måste det ha sett ut när 100 000-tals bisonoxar drog fram över Vilda Västerns slätter under Sitting Bulls och Crazy Horses tid.

Någon dag senare avlöses gnuerna av i stort sett lika stora hjordar av zebror på väg i samma riktning, men ätandes andra grässorter än gnuerna. Ingen födokonkurrens råder mellan dem. Ett fascinerande faktum som förklarar att så gigantiska koncentrationer av betande djur kan finna föda inom samma område.

Även om de nu nämnda djuren är talrikast så vimlar det ju även av andra antiloper, inte minst thomson- och grantgaseller på de öppna slätterna. Och där det är lite buskar och träd impalaantiloper och giraffer. Överraskande stora hjordar av bufflar, med imponerande kraftfulla tjurar, stöter vi också regelbundet på i Serengeti.

Där det finns så här mycket bytesdjur så har naturligtvis även rovdjuren sötebrödsdagar. En del lejonflockar följer hovdjurens vandringar, medan andra är stationära året om med mer varierad tillgång på bytesdjur.

En eftermiddag får vi syn på ett lejon som står och äter av en slagen buffel, några meter därifrån ligger ett annat lejon helt utslaget och sover. Sannolikt efter att ha proppat sig fullt av buffelkött.

Vi stannar jeepen bara ett 20-tal meter ifrån dem. De visar oss inget intresse. Djuren i nationalparken tycks överhuvudtaget ha accepterat jeepar som naturliga, icke farliga, inslag i miljön. Ofta kan man komma djuren förbluffande nära.

Jag frågar vår chaufför och guide – en ung man som hör till masaistammen och som kan området och dess djur på sina fem fingrar – vad som skulle hända om jag gick ur bilen. Skulle lejonen då reagera?

Garanterat säger han. Sannolikt skulle de attackera dig för att skydda sitt byte.

Men knappast lejonet som ligger i det närmaste medvetslöst och sover tungt, invänder jag.

I samma stund dyker fyra hyenor upp ett 100-tal meter bortom lejonen. De har fått syn på buffeln och är också tydligt sugna på att få sig ett skrovmål. Och de närmar sig försiktigt.

Plötsligt vaknar det till synes medvetslösa lejonet. Och sekunden efter gör det ett rasande snabbt utfall mot de fyra hyenorna som skrikande flyr åt olika håll.

Där fick jag mitt svar. Även det lugnt sovande lejonet var attackberett på nolltid. Så jag stannar nog i bilen…

Ibland blir man dock lite skraj av närkontakten med de vilda djuren. På de slingrande smala grusvägarna genom den täta djungelvegetationen ner mot den 610 meter djupa Ngorongorokratern blockeras vägen plötsligt av ett 10-tal elefanter. Här är det bara att vänta. Vår chaufför slår av motorn och där sitter vi mitt bland elefanterna i vår öppna jeep. När en gigantisk elefanttjur med imponerande betar kommer rakt emot oss och stryker förbi vår bil, tydligt sneglande mot oss och med de stora öronen utfällda, får jag faktiskt lite Jurrasic Park-vibbar. Om ni kommer ihåg scenen när tyrannosaurusen ilsket stirrar in genom bilfönstret.

Den här bjässen har dock inte något intresse av oss tre inne i bilen. Det är trädens blad vid sidan av vägen som är av intresse. Och vägen är en bekväm vandringsled även för elefanter. Faktum är att de brant slingrande vägar som leder ner i kratern en gång skapades av just elefanterna som genom årtusenden funnit de bekvämaste passagerna ner för sluttningarna.

Snart har hela elefantgruppen lämnat vägen och vi kan åka vidare ner i den spektakulära flacka, gräsbevuxna kratern – denna makalösa nationalpark som av UNESCO blivit utsedd till omistligt världsarv. Vilket är förståeligt då den definitivt kan betecknas som en Edens lustgård med sannolikt den tätaste djurkoncentrationen i världen på ett 260 kvadratkilometer stort område (där kratern dock bara upptar cirka 3 procent av hela naturvårdsområdet Ngorongoro conservation Area i norra Tanzania som gränsar och övergår i väster till Serengeti och i öster till Great rift valley .

Nere på det öppna gräsbevuxna kratergolvet är djurlivet överväldigande rikt. Här lyckas vi även få syn på två spetsnoshörningar som ju annars tjuvjagats till utrotningens gräns. I Ngorongoro finns det i dag enligt vår guide endast 17 kvar. Det här paret har rejäla horn, de uråldriga djurens förbannelse som gör att man på vissa håll i Asien betalar astronomiska summor för dem då de enligt folktron har en rad medicinska egenskaperna (som massor av vetenskapliga studier visat är helt falskt). När fattiga människor kan erhålla en livslön om de lyckas skjuta en noshörning så förstår man frestelsen, vilket gjort att det runt om i Afrika förs en skoningslös kamp mellan naturskyddande personal och modernt beväpnade tjuvjaktsligor. Tyvärr tror många att noshörningarna redan är för få för att kunna återhämta sig från det extrema jakttrycket.

Även tjuvjakten på elefanter har under senare år ökat dramatiskt, främst på grund av efterfrågan på elfenben i Kina. I Tanzania har man dock de senaste åren sett att jakttrycket lyckligtvis minskat något. Och vi stötte glädjande nog på flera hjordar med både vuxna och ungar.

Man brukar tala om The big five i safarisammanhang: Lejon, leopard, noshörning, elefant och buffel. För gällde det att skjuta dem vid en jaktsafari. I dag vill de fotograferande jägarna bara beskåda och pricka av dem. Vilket vi lyckades med med råge under sju dagar. Till och med två leoparder lyckades vi se när de under dagtid vilade uppe i akaciernas skuggiga lövkronor. Och ett 30-tal lejon, otaliga elefanter och många hundra bufflar stötte vi på.

En av de starkaste upplevelserna blev dock ett par närkontakter med geparder. Vår guides hökögon fick på långt avstånd syn på något som han uppfattade som en gepard som smög på en grupp gaseller. Vi avancerade så nära vi kunde. Och precis när jag i kameran zoomat in den hukande smidiga katten – som med blicken var fokuserad mot en grupp betande thomsongaseller ett 100-tal meter längre bort – exploderade den i en rusch jag aldrig sett maken till. På några sekunder var den i kapp de vilt flyende, också de vindsnabba, gasellerna och en av dem slogs med ett välriktat slag med tassen omkull i språnget. Effektivt dödade geparden sedan bytet genom att under cirka en minut pressa sina käkar runt djurets strupe.

Därefter börjar den ropa och blicka mot fjärran och vår guide konstaterar att hon sannolikt lockar på sina ungar. De dyker dock inte upp och efter ett tag ger sig gepardhonan iväg från sitt byte. Vi följer med på avstånd och får bevittna en rörande hälsningsceremoni med tre nästan fullvuxna gepardungar. Då plötsligt drar mamman på nytt i väg i blixtfart och vi får bevittna ännu en jakt när den slår ännu en thomson, denna gång en unge. Men den här gången dödar hon inte bytet utan släpper det levande framför ungarna som kastar sig över det. Deras jaktförmåga är dock inte så effektiv och även om de försöker hålla fast thomsonungen så lyckas den ideligen komma loss och smita iväg en bit innan de på nytt kastar sig över den.

Ett par hundra meter bort står gasellens mamma och ropar på ungen som också plötsligt lyckas slita sig loss från geparderna och sticka i väg i rasande fart mot mamman. Men precis när vi konstaterar att det tycks bli ett lyckligt slut för gasellungen så gör gepardhonan en ny rusch efter den flyende som denna gång dödas och slängs framför ungarna som glupskt sätter i sig bytet.

En till synes grym katt och råtta-lek som naturligtvis är nödvändig för att ungarna ska lära sig att jaga och kunna klara sig själva.

Senare samma dag lyckas vi också få närkontakt med en gepardmamma med fem små ungar under en akacia. De mycket söta och leksuget busiga ungarna lämnar gepardmamman, som tycks vilja sova, ingen ro utan klänger och klättrar på henne hela tiden och vågar sig ibland till och med en bit bort ifrån henne, innan hon bestämt med ett vasst skri kallar dem tillbaka. Vilket är klokt då de små är tämligen lätta byten för andra rovdjur.

Efter en vecka på den östafrikanska savannen är man tämligen fullproppad av intryck att smälta. Det är som att live få vara med i en National Geographic-film där ständigt nya naturskådespel spelas upp mitt framför ens ögon.

Alla som är intresserade av djur och natur borde någon gång i livet unna sig en resa till någon av Östafrikas större nationalparker. Det är inte billigt men blir garanterat ett minne för livet.

Sune Liljevall

Mer läsning

Annons