Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På spaning efter det gömda och glömda

/
  • Från takbaren A for Athens har man en fin utsikt över Monastirakitorget och Akropolisklippen.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Nutida vy med antika inslag från Adrianougatan: en arkeologsk utgrävning, ett tunnelbanetåg och Attalos stoa.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Två kvinnor, en katt och en rogivande vy från Anafiotika.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Att ta sig till Akropolis via Anafiotikas labyrinter av trappor och hus är en fin upplevelse.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Positivspelaren sprider glädje på shoppinggatan Ermou.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Restaurangen Gården har en helt vanlig onsdagskväll gott om besökare.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Restaurangen Gården har en helt vanlig onsdagskväll gott om besökare.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Friska dofter sprider sig från marknaderna vid Athinasgatan.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Dimitris driver familjerestaurangen Två dörrar som skiftar meny från dag till dag.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Farfar hänger på väggen, pappa rensar fisk och sonen dukar. Två dörrar är en familjerestaurang.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Två män, en bänk och en kortlek bakom Metropoliskatedralen.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • Baren, affären och destilleriet Brettos är som ett färgglatt fyrverkeri.   Foto: Mikael Nilsson/TT
  • På restaurang Akrobaten spelades komedin
  • Konstnären Angela Kosmatou.   Foto: Mikael Nilsson/TT

Aten är ett antikt underverk. Däremot är det inte självklart att hitta guldkornen. Men den som har tålamod skall finna.
En positivspelare vevar på den stora shoppinggatan Ermou. Den orientaliska musiken mynnar fram ett stenkast bort, fram till försäljaren som erbjuder sesamkringlor.
– Varsågoda! Kom och köp!

Annons

Aten är översvallande. Arvet från antiken är betagande. Folkmyllret avtar i stort sett aldrig. Intrycken är både många och starka. Jag har den gatusmarta konstnären Angela Kosmatou vid min sida. När hon lotsar genom centrum känns upptäcktsfärden än mer genuin. Hon får mig att för evigt förkasta den grekiska huvudstaden som enbart en transitplats till arkipelagen söderöver.

På Monastirakitorget möts alla: unga och gamla, fattiga och rika, enkla och svårmodiga. Vi promenerar förbi de arkeologiska utgrävningarna vid Kerameikos, området som härbärgerade just keramiker. Vi fortsätter till Gazi, där huvudstadens gasverk tidigare verkade. De ståtliga skorstenarna tornar fortfarande upp sig mot himlen. Nästgårds ligger Psirri, det mer hippa området med serveringar i toppklass. Vi passerar ett ställe, och så ett till. De tomma borden skriker efter gäster. Även inkastarna lyser med sin frånvaro.

– Förr var det fullt med folk som åt och drack här, säger Angela med ledsam stämma.

På Evripidougatan bidrar bangladeshiska, indiska och kinesiska affärer till att de kosmopolitiska känslorna bubblar extra mycket. Angela svänger till höger och sedan till vänster. Agiou Dimitrou, den helige Dimitris gata, är nedsläckt. Vid en oansenlig entré går vi in i vad som liknar en gränd, men som visar sig vara en restaurang på en gård. Stället heter just Gården. De forna bostäderna vetter mot varandra på bara någon meters avstånd. Jag föreställer mig forna tiders samkväm grannar emellan. Nu är här trivsamt proppfullt med gäster. Souvlakispetten och de grillade paprikorna får det att vattnas i munnen. Vi slår oss ned.

Morgonen därpå är jag uppe med gatsoparna. På marknaderna vid Athinasgatan läggs varor på plats. Friska dofter sveper över kvarteren. Jalusierna till en butik dras upp. Två äldre herrar arbetar i sakta mak. Angela har tipsat om ett besök på ett av Atens mer udda matställen. Det ligger några trappor ned i hörnet av gatorna Theatrou och Sokratou och heter Två dörrar. Som namnet antyder finns här två ingångar. En man i 30-årsåldern hastar runt i lokalen. En äldre man rensar fisk. De är far och son. På väggen hänger ett porträtt av farfar.

– Vi är inte bara Atens äldsta restaurang, utan även Greklands, säger den äldre, Dimitris.

Det är kanske överdrivet även om man har serverat lunch i långt mer än hundra år. Atmosfären osar och faten med retsina längs ena väggen höjer mysfaktorn.

– Menyn skiftar från dag till dag. Kött, fisk, grönsaker - det beror på vad marknaderna har till försäljning, säger sonen.

Restaurangen speglar på flera sätt den grekiska mentaliteten. Man improviserar och tar dagen som den kommer. Och framför allt: man lever och arbetar med familjen.

Bakom Metropoliskatedralen sitter två män på en bänk och spelar kort. En präst höjer armen mot mig och nickar. Så är jag välsignad. Jag promenerar vidare till Adrianougatan, varifrån kontrasterna mellan då och nu tydliggörs. En arkeologisk, kanske övergiven utgrävning, syns närmast gatan. Vid sidan om denna forsar tunnelbanetåget fram och högst upp på en kulle ståtar den drygt två tusen år gamla marknadsplatsen Attalos stoa.

Lika fascinerande som ett antikt underverk är det färgsprakande Brettos. Baren, som också är affär, startade destilleri 1909. Den ligger centralt och har i utbudet 40 likörer samt fyra egna ouzosorter. Alla flaskorna på hyllorna bildar en fest för ögat. Vilsammare är utsikten mot Akropolisklippan från takbaren hos A for Athens. Man kan även ana Anafiotika och dess kvarter med asymmetriska och vitkalkade stenhus från 1800-talet.

– En bortglömd pärla, säger Angela.

Hon berättar om arbetarna från ön Anafi som en gång kom dit. De byggde de enkla husen och stannade kvar - i generationer.

Trapporna vindlar upp mot Akropolis. Där en gränd delar på sig tvekar Angela om vi ska välja höger eller vänster. Vi vill ju inte stövla in i en privat trädgård. Vi passerar en äldre man som vilar mot ett stängsel, även han på väg upp via Anafiotika. Han hälsar, liksom kvinnan som passar med sitt barnbarn. Känslan av att vara på landet där alla känner alla infinner sig.

Så stannar vi till och blickar ut över staden. Två unga kvinnor kontemplerar på en avsats. En katt gör dem sällskap.

Många kvarter längre bort glider vi in på restaurangen Akrobaten. Där fläktar det förflutna i en modernare tappning: en bild från en av de absolut populäraste grekiska filmerna, "O bakalogatos" från 1968, pryder en av väggarna. Vill du få en grek att småle ska du säga att du varit där komedin en gång spelades in.

– Inte ens atenarna känner till alla de här platserna, säger Angela och hugger in på de grekiska köttbullarna med utsökt stekt potatis.

Mikael Nilsson/TT

Mer läsning

Annons