Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riktiga recensenter bär inte mascara

Annons

Tvekar framför badrumsspegeln. Ser jag inte ovanligt blek ut? Lite svärta på ögonfransarna kanske?

Men biorecensenter bär inte mascara. Åtminstone inte i jobbet.

Inte när man kanske måste sitta och storgråta framför bioduken där ett barn förlorar sin mor eller syskon skiljs åt för alltid. Eller en slutscen där två älskande äntligen återses efter sju svåra år.

Klart man bölar. Som alla andra. Jag har fällt oceaner av i tårar i biosalonger.

Men man vill ju inte komma ut med svarta smutsränder på kinderna. Man vill i alla fall se något så när ut som en riktig kritiker som vandrar oberörd och iakttagande genom känslostormar.

Därför. Ingen mascara. Inte biodagar. Det är en helig regel. Jag utrustar mig diskret med penna, block och mjuka pappersnäsdukar istället.

Ett knep är att sitta kvar i salongen till sist, som om man absolut måste kolla i eftertexten vem som varit gafferboy, medan det slutar rinna.

Det går tyvärr aldrig att vara riktigt säker i förväg på vilka filmer som är mascaraförstörare. Det som är vattenfast för mig kan vara Niagarafallen för dig. Och tvärtom.

”The notebook” och andra utstuderade moderna snyftare baserade på manus av Nicholas Sparks rör till exempel inte en gammal biotant i ryggen (”Love story” hette motsvarande gråtpaket på beställning på 70-talet, jag fällde inte en tår då heller).

Klassikern ”Borta med vinden” brukar hamna högst när filmtidningarna rankar grinfrekvens fast den blivit öken för länge sen.

Jag snorar i stället när den sexåriga turkiska pojken i ”Honung” letar sin försvunna pappa i stora mörka skogen. Eller när den berömda dansörens fattiga kinesiska föräldrar återser sin son på en amerikansk scen, för första gången sedan han som barn placerades i statens balettskola (”Mao’s last dancer”).

Jag har en bekant som sätter ”Mångalen” med Nicholas Cage och Cher högst på snyftarlistan. Många nämner tårögt ”Ghost” där Patrick Swayze spelar en mördad man som försöker nå fram till sin levande fru. För mig betyder de filmerna ingenting. ”Titanic” då, argumenterar ni kanske harmset. Okej, javars, den var väl en smula rörande.

Men i min värld är det Robert Redford som bär största ansvaret för mascarabortfall genom åren. Med huvudrollerna i ”Våra bästa år” (kärlek och lite politik, 1973) och ”Den bäste” (baseball och lite kärlek, 1984).

Tårkranarna kan i och för sig sättas på med regitrick som nästan alltid fungerar (ytterligare en orsak att välja bort mascaran) men det behöver ju inte betyda att filmerna verkligen berört. Det är trots allt bara vissa man minns i en lyckligt olycklig sentimental dimma.

Som ”Go now” (Robert Carlyle som ms-sjuk fotbollsspelare) och ”Jude” (kärlekstragedi i fattigt 1800-tals-England). Båda ohyggligt sorgliga. Båda av den brittiska regissören Michael Winterbottom.

När jag skriver det här är det fortfarande några timmar kvar tills jag ska se nya Harry Potter-filmen (recension här intill). Men jag avstod medvetet mascaran i morse. Även om jag inte brukar grina för Harry så kan det hända att jag fäller en glädjetår bara över att få vara tillbaka i den magiska, gyllene familjegemenskapen runt Hogwarts. Och för att det snart är för allra sista gången, del ett av två, början till slutet.

Mer läsning

Annons