Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riskkapitalbolag skär våra skattepengar med guldkniv

Annons

Under denna vinter har vi gång på gång hört Maud Olofssons upprördhet över elbolagens höga priser och vinster. Det är en rättfärdig kritik, men varför blir inte Maud Olofsson upprörd när bolagen inom den privata välfärdssektorn har högre avkastning på eget kapital än vad elsektorn har?

Borde det inte vara mer upprörande att privata hälso- och sjukvårdsbolag har en avkastning på 25 procent jämfört med elsektorns 15 procent? En hälso- och sjukvård som dessutom finansieras med våra skattepengar.

Anders Borg skäller på banker men gör väldigt lite för att minska deras höga löner och utdelningar. Men borde inte Borg bli upprörd när skattefinansierade privata bolag, framförallt riskkapitalbolag, gör allt vad de kan för att undkomma skatt och använder våra skattepengar till att köpa upp allt mer av välfärdsverksamheterna? Borg borde vara upprörd över att bolag inom finansmarknaden har en avkastning på 20 procent, medan privata omsorgsbolag har 33 procent på eget kapital

Det måste vara något grundläggande fel när näringslivet i stort har lägre avkastning på eget kapital än vad välfärdssektorn har! Hur kan detta slöseri med skattepengar tillåtas?

Ändå får det fortgå år efter år. Dina och mina skattepengar som vi vill ska gå till våra barns skolgång, våra mor- och farföräldrars omsorg, vår sjukvård går istället i allt större utsträckning till vinster till privata riskkapitalbolag som dammsuger den svenska välfärdssektorn på verksamheter att ta över och göra vinst på. Vinster som de för mellan olika interna bolag för att komma undan skatt eller lånar ut till sina egna bolag mot skyhög internränta för att kunna minska beskattningen ytterligare. Vinsterna används sedan till att köpa upp ytterligare välfärdsverksamheter.

Så gott som samtliga aktiva riskkapitalbolag i Sverige har sitt säte i ett skatteparadis. De styckar sedan upp bolagen, säljer och gör enorma vinster. Cirka 10 miljarder kronor har Skatteverket räknat med att svenska skattebetalare förlorar varje år på riskkapitalbolagens ljusskygga verksamhet

Vårdföretagarnas vd säger: ”Min bestämda uppfattning är att det kommer att gå väldigt fort. Åtminstone hälften av all vård kommer att drivas privat om fyra år.” Och Nutek och Almega säger: ”Koncentrationen mot större företag kan ses som ett uttryck för en mognadsprocess.”

Så kan man tydligen säga om att riskkapitalbolag tar över alltmer av den offentligt finansierade välfärden.

En marknad för välfärd har skapats där vi har blivit kunder i vår egen välfärd i stället för att den ska utgöra den rättighet den faktiskt är. Men den fria marknaden är inte överförbar till svensk offentlig sektor, eftersom företagen inte själva finansierar produktionen av tjänster och där också kundernas konsumtion av tjänster betalas av skattepengar. Företagen behöver inte ens finna någon avsättning för sina tjänster, det vill säga leta efter kunder.

Teorin bakom privatiseringarna är att de ska skapa besparingar som är större än de samordningsvinster som går förlorade när större offentliga verksamheter splittras upp på flera privata utförare. Den sämre kostnadseffektiviteten i system med exempelvis vinstdriven vård beror till viss del på den byråkrati som följer av ökad konkurrens och privatisering. Det handlar i huvudsak om minskade stordriftsfördelar och att flera aktörer i vården tvingar fram omfattande regelverk och tillsynskostnader.

I ett system där privata företag bedriver vård för offentliga medel måste skattepengarna även räcka till den svällande byråkratin, till ständiga omförhandlingar och komplicerade vårdavtal, till vinst åt vårdbolagen och till marknadsföring. Men eftersom uppemot 90 procent av kostnaderna i de verksamheter som privatiserats består av löner är det personalen som måste effektiviseras för att vinsten ska maximeras. Personalkostnaderna sänks genom att bemanningen minskas, de privata företagen omvandlar fasta tjänster till timanställningar, förlänger arbetstiden, sänker jourersättningen eller sänker lönerna.

Det är ett nytt Sverige som växer fram. Där riskkapitalbolag skär guld med täljknivar - eller rättare sagt skär våra skattepengar med guldkniv. Men det verkar inte bekymra vare sig Maud Olofsson eller Anders Borg. Och det vore nog att förvänta sig för mycket, eftersom de då skulle behöva erkänna att det är precis det här deras politik går ut på.

Ulla Andersson
ekonomisk-politisk talesperson (V)

Mer läsning

Annons