Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: EU-nja blev EU-hurra

Sveriges EU-medlemskap

Det är 25 år sedan folkomröstningen om EU-medlemskap, som slutade med ja och EU-inträde från och med 1995. På omröstningens årsdag, 13 november, var det debatt i riksdagen med EU som tema.

I november har ett annat jubileum också firats, Berlinmurens fall 9 november 1989. De två händelserna har en koppling.

För murens fall möjliggjorde svenskt EU-medlemskap, eller EG som unionen hette då. Fram till 1989 fanns en säkerhets- och försvarspolitisk aspekt som försvårade ett svenskt EG/EU-medlemskap. Det hindret försvann med murens fall.

När svenska opinionen gällande EG/EU-inträde började mätas året efter murens fall var det en stor övervikt för ett ja. Runt 50 procent var för, cirka 25 procent var emot och omkring 25 procent var osäkra.

Men det ändrades snabbt. Inom kort var det omvänt mellan ja och nej, med 50 procent emot svenskt EG/EU-medlemskap mot omkring 30 procent för och drygt 20 procent osäkra.

Innan opinionen vände hann Sverige sända in ansökan om EG-medlemskap. Det skedde försommaren 1991 av Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering.

På hösten innan hade det meddelats i samband med ett så kallat krispaket, med nedskärningar i budgeten, att regeringen avsåg söka medlemskap i EG. I en mytbildning hette det att EG-medlemskapet nämndes i en fotnot i ett krispaket.

Den så kallade marknaden såg positivt på beskedet att Sverige skulle gå med i EG. Och det kunde behövas. 1980-talets goda konjunktur i Sverige, som kan sägas ha inletts efter devalveringen 1982 som gav exportindustrin skjuts och vinster, tog slut hösten 1990.

Närmare bestämt skedde det 2 augusti 1990. Då invaderade Saddam Husseins Irak det oljerika Kuwait. Oro och pessimism spred sig i världen och på dess marknader.

Arbetslösheten steg i Sverige. Tillväxten avtog. I valrörelsen 1991 talade finansminister Allan Larsson (S) om en vändpunkt uppåt, men den kom inte.

Den nya borgerliga regeringen hösten 1991 genomförde skattesänkningar och nedskärningar. Men den dåliga konjunkturen försämrade läget i Sverige med ökad arbetslöshet och dålig tillväxt.

Hösten 1992 förmådde inte Sverige försvara den fasta kronkurs som rådde mot EGs valuta ecy, föregångaren till euron.

Kronan släpptes att flyta fritt i värde mot andra valutor 19 november 1992. I praktiken en devalvering på runt 20 procent. Läget för svensk exportindustri förbättrades, men arbetslösheten var stor under 1993 och val- och folkomröstningsåret 1994.

Statsfinanserna var dåliga de åren. Statsskulden ökade till över 70 procent av bruttonationalprodukten, bnp (summan av producerade varor och tjänster i landet). Budgetunderskottet ökade till mer än 200 miljarder kronor eller över 12 procent av bnp.

Det var alltså ett ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt dåligt läge för svenskarna det år som folkomröstningen hölls, 1994. Opinionen med runt hälften av väljarna som motståndare mot EU-anslutning bestod.

I riksdagsvalet i september 1994 röstade väljarna bort Carl Bildts borgerliga regering. Den och dess ledande politiker hade varit starkt för EU-medlemskap.

Frågan var hur det skulle gå i folkomröstningen två månader senare, även om de valvinnande socialdemokraterna hade politiker som nästan alla var för EG-medlemskap. I nya S-regeringen var alla drygt 20 ministrar utom två för EU-medlemskap.

I EU var det 1994 12 medlemsländer. Fyra nya länder skulle rösta om medlemskap. Deras folkomröstningar var upplagda som dominobrickor för att underlätta ja i varje lands omröstning, menade EU-motståndare.

Först röstade Österrike, där opinionen var starkt för. I omröstningen 12 juni röstade två tredjedelar, 66,6 procent, för medlemskap och en tredjedel mot.

Finland var tvåa att rösta, 16 oktober. Jasidan vann där också, om än med tio procentenheter lägre stöd än i Österrike, 56,9 procent.

Trea att rösta var Sverige, 13 november. 52,3 procent röstade för, 46,8 procent emot. Ekonomiska argument var starka, att svensk ekonomi skulle få fördelar vid ett EU-medlemskap.

En omsvängning i opinionen skedde veckorna innan folkomröstningen så att jasidan ökade och nådde majoritet. Uppåt en miljard kronor satsades i kampanjen för ett ja, av främst näringslivet. Nejsidan hade knappt en tiondel av det, drygt 60 miljoner kronor.

Av dagspressens cirka 100 tidningar var alla för EU-medlemskap utom sju. Av dem var fyra socialdemokratiska och tre centerpartistiska. De fyra S-tidningar som var emot var bland annat Arbetarbladet i Gävle och Dala-Demokraten.

Nu fördjupas EU på försvarssamarbetets område. När folkomröstningen hölls hette det dock att EU inte skulle ha militär dimension.

Norge blev sist av de fyra ansökarländerna att folkomrösta, 28 november. Där blev det dock nej, med 52,2 procent av rösterna.

Motståndet mot EU bestod i flera år efter folkomröstningen. Först några år efter 2000 blev opinionen för EU igen.

I dag är Sverige ett av de mest EU-positiva av EUs medlemsländer. Det motstånd mot EU som finns i en del andra länder, som i Storbritannien lett till att ett utträde ur unionen ska ske, är marginellt i Sverige.

EU har fördjupats sedan Sverige gick med, bland annat med en valutaunion. Nu fördjupas EU på försvarssamarbetets område. När folkomröstningen hölls hette det dock att EU inte skulle ha militär dimension.