Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Sundberg: Flyktingkrisen 2015 sänkte Miljöpartiet

Bokrecension

Annons

Partiledare kommer numera vanligen med en slags memoarböcker efter sina avgångar. Nu har Åsa Romson kommit med sin. Hon var kvinnligt språkrör för Miljöpartiet 2011 till 2016.

Boken är kronologiskt upplagd och sträcker sig över Romsons karriär. Hon har få utvikningar om sitt privata liv. Fokus är nästan helt på politiken och hennes agerande avseende det.

Gällande det är det engagemang för miljön som lett Romson in på partipolitiska banan, för att träffa likasinnade, centralt.

Man får följa Romsons politiska bana, som inleds som kommunpolitiker i Stockholm och bland annat de då centrala frågorna runt trängselskatt och dubbdäcksförbud på Hornsgatan på Södermalm. I närheten av den gatan bodde för övrigt Åsa Romson.

Under hennes tid som kommunpolitiker växer MP i Stockholm och får också ett ökat inflytande.

Sedan växlar Romson över till rikspolitiken. Där blir det mer tåg i fokus än bilar och deras dubbdäck. Och miljöfrågor förstås.

Perioden 2010-14 är MP i opposition, likt de fyra åren tidigare. Efter valet 2010 blir Romson kvinnligt språkrör våren 2011.

Hon anmälde sig själv till valberedningen och vann mot Mikaela Valtersson. De hade olika syn på vinster i välfärden. Romson var mot, Valtersson för.

Romson är under sin tid som politiker, både kommunalt och på riksplanet, inriktad på att göra karriär. Ibland lyckas det, som då hon blir språkrör. Ibland lyckas det inte, som då hon hoppats på att bli borgarråd (kommunalråd) i Stockholm men inte lyckas bli det.

Efter valet 2014 kom Miljöpartiet och Romson att ingå i den regering som socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfven bildade. Romson fick posten som miljöminister och titeln vice statsminister.

Riktigt känd blev Romson senhösten 2015 då hon på en presskonferens, med gråtstockning i rösten, meddelade att flyktingpolitiken stramades åt. Det var motsatt den politik som MP hade fört och utlovat i valet 2014.

Det skedde efter att Sverige på kort tid 2015 hade tagit emot många som flydde från främst inbördeskrigets Syrien.

Kanske hade MP lämnat regeringen då om inte klimatkonferensen i Paris skulle hållas några dagar senare. Den ville MP och Romson vara med på.

Intressantare hade det blivit om hon ännu mer utförligt hade skildrat de avvägningar som hon och partiet gjorde gällande att kliva av regeringen, eller inte, under flyktingkrisens höst 2015.

När Romson avgick som språkrör våren 2016, efter en turbulens som partiet kom in i med MP-ministern Mehmet Kaplans avgång, ville hon vara kvar som miljöminister. Det fick hon dock inte för nya språkröret Isabella Lövin.

Romsons bok är saklig och sakfrågeinriktad. Kanske kan den betraktas som småtråkig, även om det till stor del är allvarliga saker den behandlar.

Jag tycker att Romsons sakliga berättelse om sin tid i politiken är befogad och bitvis intressant.

Intressantare hade det blivit om hon ännu mer utförligt hade skildrat de avvägningar som hon och partiet gjorde gällande att kliva av regeringen, eller inte, under flyktingkrisens höst 2015.

Kanske lämna regeringen hade varit bättre för Miljöpartiet som parti och för partiets medlemmar och engagerade väljare, även om det inte hade varit det för miljöpolitiken.

Annons