Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Sundberg: Från gräsrötter till makt

Miljöpartiets kongress

Annons

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Partiet är på sitt femte år som regeringsparti. Starkt jobbat av ett antietablissemangsparti.

Partiet har nu en maktposition som är motsatsen till ursprunget som gräsrotsparti, bildat 1981.

De första två riksdagsvalen på 80-talet gick dåligt för maskrosornas parti, runt 1,5 procent. 1988 gick det bättre. Riksdagen, och 20 platser, intogs med 5,5 procent av rösterna. Säldöden i Östersjön bidrog. Senare visade den sig bero på en sjukdom, inte gifter.

När MP kom in i riksdagen var det som mittenparti mellan de två blockens partier. I dimensionen ekologi-tillväxt, på tvärs mot vänsterhögerskalan, fanns MP i ena kanten, ekologidelen. Särskilt M, men även S och Folkpartiet som Liberalerna hette, var i tillväxtdelen.

Ekonomisk tillväxt, som var dålig för miljön, vände sig MP emot. Partiet var ifrågasättare av tillväxtsamhället.

Det var ett oppositionellt parti, mot de etablerade partierna och deras miljöfientliga politik, som kom in i riksdagen. Ett par månader in på 90-talet fick MP chans att få igenom sin politik. Den socialdemokratiska regeringen behövde få igenom ett krispaket, med ekonomiska åtstramningar, i riksdagen.

MPs 20 mandat skulle, med 156 från S, räcka till majoritet för krispaketet, kallat stoppaketet eftersom det innehöll bland annat strejkstopp, alltså begränsningar i konflikträtten på arbetsmarknaden. Men även för att paketet innehöll pris- och lönestopp.

MP kom till förhandlingen med S med en önskelista på 17 punkter. Det gick inte för S att gå MP till mötes. Fyra av punkterna var slopad moms på basmat, stopp för militära flygplanet Jas, inget bygge av Öresundsbron och stängning av en kärnkraftsreaktor.

Det blev ingen uppgörelse. MP var inte kompromissvilligt, ville få igenom för mycket. På den tiden var partiet ovant att förhandla om inflytande och mer mittenliggande, mellan vänster- och högerblocken. Att göra upp med S skulle leda till att MP uppfattades som vänsterliggande och tappa väljare högerut.

1988 fick MP en del väljare som ville uttrycka missnöje med de etablerade partierna. De förlorade MP i valet 1991.

De tre åren förändrades mycket. Berlinmuren föll. Den ekonomiska konjunkturen försämrades och var kärvare 1991. MP fick i valet den hösten 3,4 procent och åkte ur riksdagen.

1994 kom MP igen som riksdagsparti. Likt sin första period var MP i opposition. S-regeringen då stödde sig först på V för den ekonomiska politiken, från våren 1995 till valet 1998 på C.

MP var emot EU-medlemskap i folkomröstningen 1994, från 1995 för EU-utträde, och fick 17 procent av rösterna i Sveriges första val det året till EUs parlament.

I valet 1998 klarade MP sig kvar i riksdagen. Partiet kom i en bättre ställning eftersom det, och V, fick ett samarbete om statsbudgeten med S-regeringen. MP fick erfarenhet att förhandla om makt.

Efter valet 2002 försökte L-ledaren Lars Leijonborg bilda regering. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand var då nya språkrör och mer av maktspelare än föregångarna.

Det blev dock ingen fyrpartiregering med L, KD, C och MP, stöttat av M. Det blev åter samarbete om budgeten med S, och V, fram till valet 2006. I övrigt var MP i opposition.

Inför valet 2010 kom MP att ingå i ett regeringsalternativ, ihop med S och V: De rödgröna. De misslyckades dock att vinna valet.

I stället blev det bland annat en migrationspolitisk uppgörelse med alliansregeringen, som efter valet var i minoritet. Detta för att inte det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna skulle få inflytande i frågan.

Efter valet 2014 hamnade MP i regeringsställning, med S och med ett budgetsamarbete med V. Migrationspolitiken blev central hösten 2015 och MP kom, i motsats till sin politik och löften i valet, medverka i en åtstramning av migrationen.

Våren 2016 drabbades MP av fler problem och bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) avgick ur regeringen.

MP har problem. Partiet har inte fått draghjälp av den uppmärksammade klimatfrågan, i alla fall inte så att väljarstödet ökat.

Valet 2018 blev ett bakslag för MP. En tredjedel av väljarstödet förlorades när partiet minskade från nästan sju procent 2014 till bara 4,4. Men valet blev en framgång i det att partiet klarade sig kvar i riksdagen.

Inför valet till Europaparlamentet 26 maj i år är MP inte för ett utträde ur EU. MP har blivit en typ av parti, etablerat och vid makten, som MP i början var kritiskt mot. Och MP medverkar till att en politik drivs som leder till fortsatt tillväxtsamhälle.

Vad gäller landets 290 kommuner saknar partiet efter valet 2018 representation i nästan en tredjedel, 91. MP är dock med och styr i flera kommuner och regioner, i både S- och M-ledda styren.

Geografiskt har partiet sitt högsta väljarstöd i de större städerna, som har universitet och högskolor. Lägst är stödet i mindre, befolkningsglesa kommuner.

MP har problem. Partiet har inte fått draghjälp av den uppmärksammade klimatfrågan, i alla fall inte så att väljarstödet ökat.

Och MP har i regeringsställning svikit bland annat de som velat ha en generös flyktingpolitik, en profilfråga för MP i valet 2014.

I Inizios mätning i Aftonbladet 30 april fick MP 3,9 procent. Ett antietablissemangsparti mår inte bra av att vara vid makten, med S som ses som politiskt etablissemang och tillväxtsamhällets främsta tillskyndare jämte M.

Annons