Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Kommunisterna på Kuriren

Journalistik

Annons

Jag är från Luleå. Om moderata Norrbottens-Kuriren sades det för cirka 40 år sedan att alla journalister var kommunister. Tidningsledningen, marknadsavdelningen och ledarredaktören var dock borgerliga. Vaktmästare, städerskor och de på tryckeriet, arbetarna, var nästan alla socialdemokrater.

Om allt detta stämde vet jag inte. Att alla journalister var kommunister var nog en myt.

I Luleå hade runt 1980 i princip alla hushåll en lokal morgontidning. Två tredjedelar hade Kuriren, en tredjedel socialdemokratiska NSD.

NSD hade nästan bara socialdemokrater som prenumeranter. Och en del VPK:are. Eftersom två tredjedelar röstade rött i Luleå hade många socialdemokrater, och VPK:are, Kuriren. I princip alla borgerliga väljare abonnerade på Kuriren.

Så de påstått kommunistiska journalisterna skrev artiklar i en tidning där i Luleå halva läsekretsen var borgerlig. Denna läsekrets hade inget emot det, för de fortsatte prenumerera på tidningen.

Kurirens upplaga totalt, och i Luleå, var ungefär densamma över tid. De påstått kommunistiska journalisterna skrev om trafikolyckor, bränder, barn i pulkabackar, en snickrad spång över en bäck, reportage om skärgården och en mängd annat. Deras partisympatier syntes inte.

På ledarplats var budskapet konsekvent. 1979: Palme och Socialdemokraterna är dåliga. 1989: Carlsson och Socialdemokraterna är dåliga. 1999: Persson och Socialdemokraterna är dåliga. Ja, ni förstår, samma med Sahlin, Juholt förstås, och Löfven.

Kuriren i Luleå behöll sina röda, S- och V(PK)-röstande, prenumeranter trots högerpropagandan på ledarplats.

Det kan ha haft något att göra med att tidningens stora annonsintäkter bidrog till gott om resurser till journalistik. De där (kommunistiska) journalisterna granskade också makten när de inte skrev om trafikolyckor, bränder, pulkabackar, skärgårdsöar och annat.

De flesta med politisk makt i Luleå och Norrbotten var socialdemokrater. Att de röda journalisternas chefer snarast var blå är att notera. Men de på redaktionen hade nog granskat makthavarna hur än det var med partitillhörigheter.

Kurirens ledarsida hade en ofolklig åsiktsuppsättning. Den pläderade för Moderaterna i valen i den valkrets där partiet vanligen hade lägsta väljarstödet i landet. Och pläderade för EU- och EMU-ja i ett län där andelen nejröstare i de folkomröstningarna var bland de högsta.

På (enbart) papperstidningarnas tid var det ganska lätt att komma åt och läsa en tidning. När tidningarna kom på internet var det också det.

Sedan några år nu har tidningarna låst in nästan hela sitt redaktionella material bakom betalspärr. Det är svårare att ta del av det.

Tidningarna behöver ta betalt för det som de producerar. Det gjorde de även på papperstidningarnas tid, innan de fick internetutgåvor.

Risken nu är att läsare stänger in sig i så kallade filterbubblor och läser bara åsikter som är som de egna.

I Luleå utkom en tredje lokal morgontidning, Norrskensflamman. Den var kommunistisk. När jag gick gymnasiet brukade en i min klass, som var moderat, läsa den på skolbiblioteket och fick sig ett gott skratt.

Vad journalisterna på Norrskensflamman hade för partisympatier är oklart. Kanske var de kommunister. De var få så de stod för ganska liten redaktionell produktion.

På 80-talet var fake news, falska nyheter, okänt. Min moderata gymnasieklasskamrat kallade Norrskensflammans nyheter sällan falska utan partiska, kommunistiska, överdrivna, orealistiska.

Norrskensflammans journalistik var på ett sätt bra. Den gav en kontrast till journalistiken i Kuriren, NSD, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra medier som var ambitiös, seriös och objektiv. Eller försökte vara det.

Journalister och journalistik var något att se upp till och respektera. Expressen stod högt i kurs, trots att den typen av tidning i andra länder inte gjorde det.

Jag köpte och läste Aftonbladet, inte minst för ledarsidans skull. I Expressen stod på ledarplats, trots ofta bra journalistik i övrigt, samma som jag läst i Kuriren. Det där "Socialdemokraterna är dåliga". Det ville jag inte läsa igen.

Jag köpte och läste Aftonbladet, inte minst för ledarsidans skull. I Expressen stod på ledarplats, trots ofta bra journalistik i övrigt, samma som jag läst i Kuriren. Det där "Socialdemokraterna är dåliga". Det ville jag inte läsa igen.

Journalistik är någonting bra och sanningssökande i en demokrati och ska respekteras.

Opinionsbildande journalistik är också någonting bra. Och än bättre om det finns mycket av och av olika slag. Alla i en demokrati är fria att opinionsbilda på sitt sätt.

Om de på Kuriren, eller andra massmedier, oavsett om det var på ledarplats eller nyhetsplats, lyckades påverka folks åsikter i någon grad är oklart. Jag vet inte hur den publik som tog emot informationen reagerade. Kanske skrev några av dem insändare om de hade kritiska synpunkter på innehållet.

Vad jag minns riktades inte kritik mot budbärarna, journalisterna eller tidningarna. Inte heller jag var kritisk mot opinionsbildare eller nyhetsjournalister på Kuriren eller Norrskensflamman.

Norrskensflamman brydde jag mig nästan inte om. Ledarsidan på Kuriren och dess åsikter var irriterande, tyckte jag.

Men det var ju opinionsbildarens arbetsuppgift att driva den opinionsbildning som denne gjorde. Det hade jag förståelse för.