Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Sundberg: Konservativ majoritet

Väljarnas partisympatier

Annons

Val i en demokrati avgörs inte fullt ut av väljarnas röster, utan även av valsystemet. Man kan ge exempel på det.

I USA 2016 fick Hillary Clinton fler röster än Donald Trump. Ändå vann den senare, eftersom rösterna på honom kom på ett sätt som gav bättre utdelning i det valsystem som utser president.

Samma sak var det 2000, då Al Gore fick mest röster. Men George W Bush fick sina röster så det gav bättre utdelning i valsystemet och vann.

I Sverige har flera val varit jämna. Hade Kristdemokraterna inte funnits 1973 hade nog de flesta av dess väljare röstat borgerligt och Sverige fått en borgerlig regering då.

Och hade inte en del kommunister lämnat VPK 1977 och bildat Arbetarpartiet Kommunisterna, APK, utan varit kvar i VPK och röstat på partiet hade kanske Socialdemokraterna kunnat bilda regering efter valet 1979 och Olof Palme återkomma som statsminister, och inte först 1982.

Cirka nio tusen röster skiljde de två blocken åt 1979, i de borgerligas favör. Det gav dem ett mandat mer än S och VPK. Fler än så röstade på APK, som inte kom in i riksdagen.

Länge var det blockpolitik i Sverige. De två blocken var det socialistiska med S och V(PK) och det borgerliga, med C, FP och M. FP stod för Folkpartiet som nu heter Liberalerna. Blocken var länge ungefär jämnstora.

Sedan några val har S och V kommit att ha även Miljöpartiet, MP, i sitt rödgröna block. I valen 2014 och 2018 blev det större än de sedan 1991 fyra borgerliga partiernas block.

Under sommaren görs få mätningar av väljarnas partisympatier. Måndag 12 augusti publicerades en, av Inizio, i Aftonbladet. Den hade 2 076 tillfrågade, via webben. Mätperiod var 1 till 8 augusti.

Mätningen hade ett intressant resultat. I några år har Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson pratat om ett konservativt block med sitt parti, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Åkesson vill ha en ny uppdelning i politiken, där vänsterdelen av borgerligheten förs till den socialistiska, rödgröna, sidan i ett vänsterliberalt block.

Vänsterdelen av borgerligheten var stor en gång i tiden. Centerpartiet och Folkpartiet kallades styrkebältet i svensk politik. I tre av fyra val på 1970-talet fick de två partierna 35 procent av rösterna.

Med januariavtalet är det fem partier i riksdagen som tolererar Stefan Löfven (S) som statsminister: de tre i rödgröna blocket och de två styrkebältespartierna, C och L, som 2018 fick 14,1 procent av rösterna.

De tre partierna till höger om de fem partier som tolererar Löfven som statsminister fick i valet 2018 154 mandat. Det är de tre partierna Åkesson anser är ett konservativt block. De fick 43,7 procent i väljarstöd i valet i fjol.

Till höger om C och L fanns i riksdagen 1970 till 1991 bara M. Sedan 1991 finns även KD. 1991 till 1994 fanns även Ny Demokrati. Och sedan 2010 Sverigedemokraterna. Frågan är: Kan det konservativa blocket få majoritet? Svaret är ja.

Men med en reservation: i mandat i riksdagen, men knappast i andel av rösterna. Nu har Inizios mätning gett det utfallet.

Två av de fem partierna som i riksdagen tolererar Löfven som statsminister, L och MP, skulle inte komma in i riksdagen. För de fick i Inizio båda 3,6 procent. Det är under spärren på fyra procent.

1,7 procent röstade på andra små partier, enligt mätningen. Nästan nio procent uppgav sympatier med partier som inte skulle ha kommit in i riksdagen.

Av de sex partier som skulle ha kommit in i riksdagen enligt Inizio fick de tre i det konservativa blocket 46,6 procent. De tre partierna i riksdagen till vänster om dem, S, C och V, fick 44,4 procent.

M, KD och SD skulle ha fått en majoritet av riksdagens mandat, 179 av 349, trots en minoritet av rösterna. En ökning med 25 mandat. S, C och V skulle med 170 mandat ha fått nio mandat mindre än det konservativa blockets partier.

Det politiska alternativet är högerliggande. 1970 hade partierna i det alternativet, då ett: Moderaterna, en åttondel av riksdagens mandat. Enligt Inizio skulle det nu, med tre partier, få en majoritet av platserna i riksdagen.

M, KD och SD skulle få en majoritet av riksdagens mandat, trots mindre än hälften av rösterna. Det beror på att många, nästan var tionde väljare, stöder partier som inte kommer in i riksdagen.

Varför L har fortsatt lågt stöd, trots byte av partiledare till Nyamko Sabuni i slutet av juni, är oklart. Kanske har sommarstiltjen i svensk politik gjort att folk inte tänkt så mycket på politik.

Även MP har en ny ledare sedan några månader, manliga språkröret Per Bolund. Det partiet har under sommaren enligt Inizio minskat till under riksdagsspärren i stöd. MP har lågt stöd trots att den fråga partiet driver hårt, klimatfrågan, är stor i samhällsdebatten och väcker många väljares intresse.

Partier i opposition har de senaste cirka 45 åren vanligen haft ett högre stöd mellan valen än det parti, eller partier, som är i regeringen eller är regeringsunderlag.

Inizios mätning visar att det vid ett val kan bli ett politiskt alternativ som inte är störst, eller har en majoritet bland väljarna, som får en majoritet enligt valsystemet, som ger mandaten i riksdagen.

Det politiska alternativet är högerliggande. 1970 hade partierna i det alternativet, då ett: Moderaterna, en åttondel av riksdagens mandat. Enligt Inizio skulle det nu, med tre partier, få en majoritet av platserna i riksdagen.

Det illustrerar Sveriges utveckling från politiskt vänsterland till högerland.

Annons