Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Löfven blir som Ullsten

Regeringens situation i riksdagen

Liknar någon situation den nu, med en regering utan majoritet i riksdagen och en opposition av partier till vänster och höger som kan få majoritet för förslag?

Ja, folkpartiregeringen för drygt 40 år sedan liknar denna situation. Den tillträdde hösten 1978, sedan den borgerliga trepartiregeringen avgått. Det skedde efter en regeringskris som berodde på oenighet om kärnkraften mellan de borgerliga partierna.

Folkpartiet, som nu heter Liberalerna, L, kunde då tillträda i regeringsställning tack vare att Socialdemokraterna, S, lade ned sina röster i statsministeromröstningen om Ola Ullsten (FP). Det gjorde Centerpartiet, C, också. Folkpartiet, FP, röstade för.

Moderaterna, M, liksom Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, röstade emot Ullsten. Hade S röstat emot hade inte en regering med FP kunnat bildas. M ville ha en regering med M och FP.

En M+FP-regering hade dock blivit beroende av att föra en mer högerliggande politik än en regering med bara FP. Nästan bara gällande en kärnkraftsutbyggnad kunde en M+FP-regering göra upp med S.

Ullsten var statsminister i FP-regeringen, som hade en väljarframgång första halvåret. FP blev i mars 1979 största borgerliga parti med 18,5 procent i Sifo, långt över de 11,1 procent FP fått i valet 1976. Men 28 mars 1979 inträffade olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i USA.

En hel del väljare blev då mer skeptiska till kärnkraften och kärnkraftsvänliga FP började tappa väljarstöd. Den våren kom FP-regeringen att möta mer motstånd och lida flera nederlag i riksdagen. S och C gick ihop i en del frågor och röstade ned vissa av FP-regeringens förslag.

Och ibland enades C och M i riksdagens utskott om förslag som kom att stå mot förslag från S, ibland stött av även VPK, i slutvoteringen i riksdagen. FP hade då att välja på att stödja C+M-förslaget eller låta S-förslaget vinna när egna regeringsförslaget fallit i ett tidigare skede.

Ingemar Eliasson, som var statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet under FP-regeringen, skriver i sin memoarbok "Jag vet var jag kommer ifrån" (Albert Bonniers förlag, 2013) att FP-regeringen borde ha avgått då dess ekonomiska politik fälldes i riksdagen i maj 1979 (sidan 147 i boken).

Kanske hade Ola Ullstens regering fått sitta kvar som en expeditionsministär, kallas övergångsregering nu, till valet 16 september om den avgått i maj 1979.

En sådan tar inga större beslut och hade kunnat undgå ytterligare motgångar av större slag fram till valet. I valet 1979 fick FP 10,6 procent, mindre än i valet 1976 och nästan en halvering sedan Sifo i mars.

I dag blir Stefan Löfvens S+MP-regering och samarbetspartierna C och L flera gånger överspelad av oppositionen till vänster och höger: V respektive M och KD med stöd av SD. Så var det på väg att bli om arbetsförmedlingens utformning, extra anslag till välfärden i kommunerna och direktiv till en utredning om arbetskraftsinvandring.

Det liknar det sätt som S och C enades på om förslag som ställde FP-regeringen våren 1979 vid sidan av det som beslutades. Till skillnad mot våren 1979, då det återstod fyra månader till valet, återstår det nu lång tid till nästa val, två och ett halvt år.

Likt FP-regeringen våren 1979 fram till valet i september har dagens regering, eller snarare det ledande regeringspartiet S, tappat i väljarstöd.

C och L kan behöva ändra sig gällande att förhandla med V, om det ska gå för regeringen att regera vidare med januariavtalets 73 punkter som underlag, om än i omförhandlad form.

Fortsätter oppositionen, från V till M och KD samt SD, att gå ihop för att motarbeta S+MP-regeringen alltför många gånger kan till slut inte regeringen sitta kvar.

Partierna som agerar så, V, M, KD och SD, i riksdagens omröstningar, har att tänka över sitt agerande. I praktiken är det att utan att ta ett gemensamt, långsiktigt ansvar motarbeta regeringen så mycket det går.

Regeringen kan, om motarbetandet fortsätter, avgå och låta talmannen sondera fram en ny regeringsbildare. Eller så kan regeringen utlysa ett extra val. Regeringen kan också, för att med säkerhet undgå att motarbetas i riksdagen, börja förhandla med V. Det har dock C och L varit emot hittills.

Men C och L kan behöva ändra sig gällande att förhandla med V, om det ska gå för regeringen att regera vidare med januariavtalets 73 punkter som underlag, om än i omförhandlad form.