Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: S har erövrat mitten till ett högt politiskt pris

Robert Sundberg ser tillbaka på det svenska politiska landskapet de senaste 100 åren och ställer sig frågan - är Sverige ett högerland igen?

Annons

Att vinna majoritet i parlamentet är enda sättet att få igenom sin politik. Och att erövra mitten för att nå majoritet är en visdom sedan över hundra år. Då, runt 1900, var det inte lätt för det som kallades vänstern i svensk politik.

Den bestod främst av Liberalerna, men även de snabbt växande Socialdemokraterna. För att nå framsteg för dem behövdes rösträttsreformer. Det var högern, som den då dominerande politiska kraften kallades, emot.

Stegvis vidgades rösträtten. Och mandaten för liberaler och socialdemokrater blev fler. Först i tvåkammarriksdagens andra kammare, sedan i den första. När målet var nått, runt 1920, gick S sin egen väg. Och liberalerna, då i två partier, gick sin väg, som gick närmare Högern än före 1920.

S fann en ny samarbets- och regeringspartner i Bondeförbundet, som Centerpartiet hette då, på 30-talet. Efter samlingsregeringen under andra världskriget återupptogs samverkan i en koalition mellan S och C i sex år på 50-talet.

Men med pensionsfrågan, ja pensionsstriden, skiljdes de åt. Relationerna var visserligen goda mellan S och Centerpartiet, som partiet hette från 1956, och deras partiledare Tage Erlander (S) och Gunnar Hedlund (C).

C hamnade mer på det då största borgerliga partiets, Folkpartiets (nu Liberalerna), sida. Högerpartiet, från 1969 Moderaterna, fungerade som kant- och stödparti till duon Folkpartiet, FP, och Centern, som Hedlunds parti ofta kallades. FP och C samlade drygt 36 procent i valet 1970 mot Socialdemokraternas drygt 45 procent.

De hade var sitt stödparti, Moderaterna på drygt 11 procent till höger till FP och C, och Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, på knappt fem procent till S. En blockpolitik utvecklades när C bytte partiledare efter 22 år 1971, till Thorbjörn Fälldin. Han låg mer till höger än sin företrädare och hade en mer populistisk framtoning.

Det stod i kontrast mot S-ledaren sedan hösten 1969, Olof Palme, som hade bakgrund i överklassen och framstod som (regerings-)maktens företrädare. Vid denna tid, 70-talet, var den offentliga sektorn och statens makt omfattande. Skatter finansierade det och steg dessa år.

Inflationen gjorde att inkomstskatten ökade för många inkomstgrupper. I alla fall om man inte kunde minska den beskattningsbara inkomsten med ränteavdrag för (bostads-)lån.

De tre borgerliga partierna uppträdde mer enat från 1971. I valet 1973 fick de hälften av mandaten. Det krävdes dock mer för att regera, så sittande S-regering under Palme kunde fortsätta.

Fälldins parti, med en kombination av mer borgerlig profil och anhängare av social välfärd, goda pensioner och annat välfärdsvänligt, fick en fjärdedel av rösterna. Partiet artikulerade ett motstånd mot krav på flytt från landsbygd och norra landsdelen till mer produktiva jobb i städer och södra Sverige.

Även M ökade i valen efter 1970, och kritiserade de höga skatterna, likt missnöjespartier i Danmark och Norge.

C blev 1973 större än M och FP tillsammans. Fälldin var självklar borgerlig statsministerkandidat 1976. Partierna i borgerliga blocket lovade både sänkta skatter och bibehållen social välfärd. De vann valet.

Under deras sex regeringsår, det borgerliga blocket vann även valet 1979, ökade budgetunderskotten och statsskulden. 1982 var 155 000 arbetslösa, drygt 3,5 procent. Det var en hög nivå då.

Och inflationen var hög, över tio procent, och kronan hade devalverats i omgångar, senast 1981 med tio procent. Politiken hade efter 1980 lagts om åt höger, även om en skattereform träffats mellan C, FP och S våren 1981, då M hoppade av regeringen.

C och FP regerade fram till valet 1982, med stöd av M. S kom tillbaka efter seger i det valet. Partiet ville ta sig ur krisen genom att gynna exportindustrin, med ännu en devalvering, på 16 procent.

Det fick effekt, men vinsterna gick till ökade aktiekurser och växlades ut till ägarna snarare än till stora investeringar och många nyanställningar.

Med januariavtalet har S efter valet 2018 erövrat mitten, åtminstone till 2022. Men till ett högt politiskt pris. Å andra sidan har fem partier till höger om S en stor majoritet

I USA, Storbritannien och flera andra länder satt högerregeringar som bekämpade inflationen och lät arbetslösheten stiga. Det var svårt att gå emot den ekonomiska trenden.

Vänstervindarna på 60- och 70-talen hade vänt till högervindar på 80-talet. Trots att S regerade i Sverige årtiondet ut efter 1982 kunde partiet inte påverka det. God konjunktur bidrog till minskade budgetunderskott, statsskuld och arbetslöshet.

Men 1990 vände det till det sämre. Iraks invasion av Kuwait i augusti då var en vändpunkt nedåt för världsekonomin. I Sverige bestod blockpolitiken. Detta även om uppluckring fanns, som skattereformen 1989-90 mellan S och FP och saneringen av statsfinanserna 1995-98 av S-regeringen då ihop med C.

S har alltså erövrat mitten på olika sätt: med liberaler fram till 20-talet, med C på 30- till 50-talen, på egen hand (stödda av VPK) med blockpolitik på 70- och 80-talen, med C eller MP på 90- och 00-talen. Nu är frågan öppen hur S ska nå majoritet och med vilken sorts politik på olika områden.

Med januariavtalet har S efter valet 2018 erövrat mitten, åtminstone till 2022. Men till ett högt politiskt pris.

Å andra sidan har fem partier till höger om S en stor majoritet, 58 procent av rösterna och riksdagens mandat.

Är Sverige, trots en S-ledd regering, ett högerland igen?