Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: SD ska inte ha inflytande

Regeringspolitik

Annons

I politiken finns inget som säger att högt väljarstöd berättigar ett parti till inflytande. Låt oss ta exempel på tre partier med högt väljarstöd i några val olika tidsperioder, men utan inflytande på regeringspolitiken.

I tre val, 1948 till 1956, fick Folkpartiet som Liberalerna hette då mer än 22 procent i väljarstöd. 1952 fick partiet nästan en fjärdedel av rösterna. Ändå fick partiet inget inflytande.

De regerande Socialdemokraterna hade nämligen i början av perioden majoritet i riksdagen. När S förlorade sin majoritet bildade S en koalitionsregering med Bondeförbundet, som hette Centerpartiet från 1956, i sex år från 1951.

Den regeringen hade majoritet i riksdagen. Folkpartiets goda valresultat 1952 gav därmed ingen utdelning i inflytande. Dess partiledare, Bertil Ohlin, var dock en skarp kritiker mot regeringen och statsminister Tage Erlander (S). Ohlin och hans parti hade en opinionsbildande makt. Men ingen makt att få igenom förslag i riksdagen.

Låt oss ta ett annat parti som fått högt väljarstöd i tre olika perioder, men blivit utan inflytande. Första perioden var i två val andra halvan av 70-talet. Då fick Socialdemokraterna över 42 procent av rösterna. Men det gav inget inflytande. För efter första valet, 1976, fick tre borgerliga partier majoritet i riksdagen. Det fick de även i valet 1979.

Ett år av de sex hade dock S inflytande. Det var under folkpartiregeringen 1978 till 1979. S träffade några uppgörelser med den, varav den största om kärnkraften dock inte genomfördes.

Våren 1979 genomförde också S och C några saker. De hade majoritet i riksdagen och åsidosatte folkpartiregeringen och de andra i oppositionen, M och VPK. Det kan påminnas om att S dessa sex år hade opinionsbildande makt. Partiledaren, Olof Palme, var en stark kritiker mot de borgerliga regeringarna.

I valet 1991 fick S över 37 procent av rösterna. Partiet hade inget inflytande i nästan ett år, till förhandlingen med den borgerliga regeringen om ett krispaket för försvar av kronans värde i september 1992. 19 november föll kronan. Dess kurs kom att släppas fri mot andra valutor. Efter det kom S att i nästan två år ha nästan inget inflytande på regeringens politik. Partiet och ledaren, Ingvar Carlsson, hade däremot ett opinionsbildande inflytande.

I valet 2006 fick S 35 procent. Partiet hade nästan inget inflytande på den politik som fördes av den borgerliga majoritetsregeringen fram till 2010. Undantagen var få och rörde sådant som det redan träffats långsiktiga överenskommelser om, som om pensionerna.

Efter valet 2010, i vilket S fick knappt 31 procent av rösterna, till valet 2014 hade S också väldigt litet inflytande. Men några få gånger röstade S, V, MP och Sverigedemokraterna lika och då vann det de röstat på över regeringens förslag. I några få fall samverkade S också med regeringspartierna, som om pensionerna även då.

Ytterligare ett exempel är att M i valet 1982 fick drygt 23 procent. Ändå hade partiet inget inflytande på den politik som kom att föras. Exempelvis så införde den socialdemokratiska regeringen efter valet 1982 löntagarfonder, vilket M var starkt emot.

I valet 1985 fick M drygt 21 procent och hade åter nästan inget inflytande på S-regeringens politik. M-ledaren Ulf Adelsohn kritiserade dock ihärdigt S-regeringen dessa år.

Varför påtala allt detta? Jo, för att det hörs röster om att partierna, särskilt de i regeringen, borde lyssna på Sverigedemokraterna, SD. Och att SD måste få vara med i olika sammanhang. Med det är en missuppfattning.

Det finns ingen anledning för regeringen att lyssna på SD eller att låta SD vara med. Folkpartiet, numera Liberalerna, på 50-talet eller M i mitten av 80-talet fick inte vara med och påverka regeringens politik, fastän de partierna var större än vad SD är nu.

Att ett parti har ett visst väljarstöd som kan vara högt, säg 20 eller 25 procent eller rent av 42, garanterar alltså inte att det får ett inflytande på den politik som förs av regeringen.

Och S lyssnade de dåvarande regeringarna inte på, och lät inte påverka politiken, efter valen 1976, 1979, 1991, 2006 och 2010.

Undantaget var ett år från hösten 1978. Och undantaget i början på 90-talet var krishösten 1992, med försvaret av kronans värde. Och visst fanns S efter valet 2006 med i vissa sammanhang, som i den grupp som behandlade pensionerna. Men sammanhangen var få. Och S, med mellan 31 och 42 procent var ett dubbelt så stort parti jämfört med valresultatet för SD 2018.

SD finns nu med i vissa sammanhang, som i riksdagens utskott och i försvarsberedningen som lade en rapport i maj. Och SD finns med i den migrationspolitiska grupp som har möten i höst. Och SD och dess partiledare kan, likt Ohlin, Palme, Carlsson och andra oppositionspolitiker förut, opinionsbilda.

Att ett parti har ett visst väljarstöd som kan vara högt, säg 20 eller 25 procent eller rent av 42, garanterar alltså inte att det får ett inflytande på den politik som förs av regeringen.