Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Turkisk militär offensiv

Försvarspolitik

Annons

Måndag 7 oktober meddelade USAs president Donald Trump att hans land förhåller sig passivt med sina militärer i norra Syrien för att ge Turkiet fri lejd att invadera syriska områden.

I samband med det var det flera i Sverige som påpekade att det är två Natoländer det är fråga om. Och det ena, Turkiet, går in för en militär offensiv i ett grannland.

Turkiets motiv är antagligen att ta en kontroll över en landyta som i nuläget kurdiska styrkor kontrollerar. Kurderna har inget land, utan kurder finns i flera länder. Ett är Turkiet, där turkiska staten länge agerat hårdfört mot, ja förtryckt, kurderna.

Med att ta över ett område i norra Syrien kan Turkiet tränga tillbaka kurderna som är där nu, och kanske strida mot dem, och få del av syriskt område och förflytta flyktingar från Syrien som är i Turkiet dit.

Det var kurdiska styrkor som bedrev markstrider i omfattande utsträckning mot Islamiska staten, Isis, eller Daesh som de också kallades. Dessa kurdiska styrkor fick uppbackning bland annat från USA. Det stödet ser USA nu ut att dra tillbaka och låta turkiska staten, ytterst dess ledare Recep Tayyip Erdogan, få sin vilja igenom i regionen.

Nato är en försvarsorganisation inte enbart för demokratier. Flera medlemsländer har varit diktaturer, längre eller kortare perioder, som Portugal, Grekland och Turkiet.

Turkiet har den näst största stående militärmakten i Nato, större än Frankrike eller Storbritannien. Den är på cirka en miljon personer.

Det är med den som Turkiet avser gå in i Syrien och upprätta en zon som landet kontrollerar, för egna syften gällande kurder och flyktingar från Syrien.

Att gå med i Nato är kanske inte så bra i ett läge när den försvarsalliansens två största militärmakter räknat i manskap i stående styrkor, USA och Turkiet, styrs av Trump respektive Erdogan. Ändå är de fyra borgerliga partierna för en svensk anslutning till Nato.

Sverige var länge militärt alliansfritt i fredstid syftande till neutralitet i krigstid, som deklarationen var formulerad.

2002 ändrades det och neutralitet var inte längre Sveriges officiella säkerhetspolitiska linje, bara militärt alliansfritt. Då hade en process skett under tio år som lättat upp Sveriges säkerhetspolitiska hållning, vilket bland annat möjliggjort medlemskapet i EU 1995.

Och de senaste åren har Sverige ingått flera avtal om militära samarbeten med andra länder, främst Finland men även Storbritannien och Frankrike. Så det kan diskuteras i vilken grad Sverige kan beskrivas som militärt alliansfritt eller inte. Sverige är i alla fall inte med i Nato.

Sverige har goda relationer på det militära och säkerhetspolitiska området med USA. Men några officiella försvarsgarantier finns inte för svensk del med USA.

Ett medlemskap i Nato skulle innebära sådana garantier. Men det skulle också försätta Sverige i ett mer utsatt läge militärstrategiskt som ett mål för Ryssland att slå till mot i tidigt skede i en eventuell militär konflikt i Europa.

Då Sverige, under det kalla kriget och dess sista tid på 1980-talet, var militärt alliansfritt satsade Sverige en stor del av sin ekonomi, mer än 2,5 procent av bruttonationalprodukten, bnp (summan av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år) på försvaret. Det kan jämföras med cirka en procent nu.

Det var för att backa upp alliansfriheten Sverige anslog så mycket till försvaret på den tiden. Redan då ansågs dock det svenska försvaret ha försvagats sedan början av 1970-talet.

Kanske gällde det främst armén och dess vapen samt utrustning. Andra delar av Sveriges försvar var väldigt modernt och effektivt, som flygvapnet och delar av marinen (ubåtsvapnet). Så är fallet fortfarande.

För att försvara Sverige, om landet inte är med i Nato, behövs en viss volym på försvaret. Det behövs särskilt en armé med en någorlunda stor storlek och bra beväpning.

För att försvara Sverige, om landet inte är med i Nato, behövs en viss volym på försvaret. Det behövs särskilt en armé med en någorlunda stor storlek och bra beväpning.

Den uppgörelse som nu föreligger på försvarsområdet om anslag, mellan januariavtalets partier, ger en någorlunda stor volym. Risken är dock att försvarsindustrin och spetsvapen som flygvapnets (nya versioner av Jasplanet) och flottans (nya ubåtar) tar mycket resurser i anspråk.

I så fall kan det hända att armén hamnar i kläm och får svårt att bygga upp tillräckligt stor storlek, nu åter med värnpliktig rekrytering av soldater i grunden.

Tidskriften Vårt Försvars nummer 3, oktober i år, har för övrigt försvarsindustrin som tema. Försvarsindustrin tenderar att ha en förmåga att påverka politiker och militärledning att gå sina intressen till mötes.