Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Sundberg: Vikarierna som fick rätt

Politik och ekonomi

Annons

Den politiska hösten startar snart. Det återstår tre år till valet. Mandatperioderna var så långa i 24 år, 1970 till 1994.

Före 2006 skrev aldrig borgerliga partier ihop sig före val om ett program. S gjorde det inte före 2010. Partierna gick till val själva, med få undantag.

Ett var 1991, då Moderaterna och Folkpartiet (nu Liberalerna), senhösten 1990 skrev ihop sig om ett program, Ny start för Sverige. Till det anslöt sig Kristdemokraterna. Vi kan återkomma till det.

Före det fick de borgerliga partierna förhandla efter valet, om de vann. Så gjorde de 1976. Då hade de en statsministerkandidat i centerpartiledaren Thorbjörn Fälldin. Hans parti hade i valet 1973 fått mer röster än de andra två borgerliga partierna, M och FP, tillsammans.

Fälldin begick misstaget att lämna den för honom och hans parti viktiga kärnkraftsfrågan utanför regeringsförhandlingarna. Eller rättare: den sköts upp till senare, om ett par år, då regeringen skulle besluta om kärnkraften utifrån fakta om slutförvaring av kärnavfall.

Pressen att lyckas bilda en borgerlig regering var stark, efter 40 år med socialdemokratiska, eller socialdemokratiskt ledda, regeringar. Hade inte uppskjutningen av beslut om kärnkraften tagits hade kanske inte en borgerlig regering med de tre partierna kunnat bildas 1976.

Hösten 1979, då samma tre borgerliga partier vunnit valet med ett mandats marginal i riksdagen, gick det lättare. Kärnkraftsfrågan hade skjutits upp att lösas till en folkomröstning ett halvår efter valet.

Kärnkraftsfrågan löstes dock aldrig. Men var bortsopad från regeringsförhandlingarna hösten 1979. Den andra trepartiregeringen sprack 1,5 år senare, men på skattefrågan.

Nu till 1991 och Ny start för Sverige. Partierna bakom det programmet fick i valet 1991 marginellt mer röster än Socialdemokraterna, och bara ett mandat mer: 139 mot 138. Med Centerpartiet fick de borgerliga partierna 170 mandat.

Det var fem mandat ifrån majoritet, men mer än S och Vänsterpartiet på 154 mandat.

In i riksdagen hade ett nytt parti kommit, Ny Demokrati, med 25 mandat. Partiet var vågmästare. Röstade det på förslag som oppositionspartierna till vänster röstade på blev det 179. Alltså mer än de fyra borgerliga partierna.

Ledaren för Folkpartiet (Liberalerna), Bengt Westerberg, blev än mer känd i och med agerandet att resa sig ur Sveriges televisions valvakas intervjusoffa när de två ledarna för Ny Demokrati kom och satte sig.

Centerpartiledaren Olof Johansson och Kristdemokraternas ledare Alf Svensson reste sig också. Bara moderatledaren Carl Bildt satt kvar med företrädarna för Ny Demokrati och programledaren.

Westerberg ska ha föreslagit till talmannen att en trepartiregering i majoritet mellan sitt parti, M och S skulle bildas. De tre partierna bakom Ny start för Sverige, ihop med Centerpartiet, hade ju inte fått majoritet i riksdagen. Men M och S ville inte ha en sådan regering.

Så Westerberg fann sig i att en fyrpartiregering i minoritet bildades. Den tolererades, eftersom Ny Demokrati lade ned sina röster i omröstningen om statsminister, Carl Bildt (M).

Knappt ett år senare kom verkligheten ikapp minoritetsregeringen. Sverige hade en fast kronkurs mot EU-valutan ecy. Fyrpartiregeringen hade genomfört en rad punkter av Ny start för Sverige, bland annat skattesänkningar. Budgetunderskottet ökade och medförde behov av upplåning för att täcka underskottet varvid statsskulden ökade.

Valutaspekulanter, och de svenska storföretagen, visade misstro mot kronans värde och att den skulle kunna hållas låst mot ecyns nivå.

Riksbanken fick försvara kronan med räntehöjningar. Det hände någon vecka efter att regeringen hade möte inför höstens regeringsarbete, och kräftskiva, på Harpsund.

På en presskonferens då avfärdade statsminister Carl Bildt oron över statens finanser och om kronans värde skulle kunna bestå på den nivå den knutits till ecyn på, som "spekulationer av sommarvikarier" på mediernas redaktioner.

Det 73-punktsprogram, januariavtalet, som slutits mellan regeringens två partier, Centerpartiet och Liberalerna, kan komma att inte kunna genomföras i alla delar.

Men de spekulerande vikarierna fick rätt och Bildt fel. Ny Demokrati var inte tillräckligt stabila för att ge regeringen en trovärdig ekonomisk politik, som kunde lugna marknaden. Regeringen fick vända sig till den socialdemokratiska oppositionen.

En krisuppgörelse slöts i september, mellan regeringen och S. Den räckte i stunden, men inte i längden, för att tillfredsställa marknaden. Senare under hösten var regeringen och riksbanken tvungna att låta kronan flyta fritt i värde, i praktiken en devalvering.

Denna historik visar att ett program för att regera inte alltid håller fullt ut. Tvärt om är det ofta det inte håller fullt ut. Det är värt att påminna om det när regeringen snart ska ha möte på Harpsund och kräftskiva, likt Bildts regering för 27 år sedan.

Det 73-punktsprogram, januariavtalet, som slutits mellan regeringens två partier, Centerpartiet och Liberalerna, kan komma att inte kunna genomföras i alla delar.

Verkligheten, kanske i form av en negativ ekonomisk utveckling, kan göra vissa punkter omöjliga eller olämpliga att genomföra. Och Konjunkturinstitutets rapport, som kom tisdag 6 augusti, visade att konjunkturen försämras nu.

Annons