Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rutger, 66, har ägnat sig åt äldrevård hela livet

/
  • JOBBAR FORTFARANDE. Trots att Rutger Seth gick i pension förra året arbetar han fortfarande. På Gävle sjukhus stroke-enhet.
  • LUFFADE. ”Jag var 15 år när jag liftade första gången, till England och Frankrike med en kompis. Men      jag är också bohem, och trivs inte i en för välordnad värld” är Rutger Seths förklaring till varför han ”luffarvikarierade” sig fram genom sjukvårds-Sverige innan han blev make, far och klinikchef.  Foto: Lars Nyqvist

Rutger Seth har ägnat hela sitt professionella liv åt åldrandets sjukdomar.
Som ”allmänluffare”. Som geriatriker. Som chef. Som organisationsutvecklare.
Under året har han därtill tagit hand om sin 96-åriga mor i Ängelholm.

Annons

När Rutger Seth kom till Gävle 1986 var Södertulls långvård i stort behov av förändring. Debatten och insändarna om specialitetens 20 avdelningar var aggressiva och mångordiga. Driftskostnaderna och sjuksköterskebristen omöjliggjorde ett bärande ledarskap, liggsåren åt sig allt djupare in i den dagliga omvårdnaden, och Rutger Seth tvingades att bli klinikchef samma dag han inledde sin nya tjänst.
– Jag hade ingen utbildning i, eller erfarenhet av, ledarskap men ledningen bad mig eftersom den nyrekryterade klinikchefen inte infunnit sig.


Och Rutger skred till handling. Det första han tog itu med var sjuksköterskebristen.
”Kan vi läkare ha jour, kan sjuksköterskorna också det”, resonerade han och drev igenom en ny och personaleffektiv nattorganisation med så kallade konsultsjuksköterskor.

– Det var min klinikföreståndare Ulla Lundstedt och jag som drev igenom omorganisationen. Och snart fanns det konsultsjuksköterskor i hela landet. Införandet av konsultsjuksköterskor har starkt bidragit till utvecklingen av den svenska äldrevården.
– Det är bra med outbildade idioter ibland, berömmer han sin idé skämtsamt.
Som allmänreporter skrev jag mycket om långvården på den tiden och minns Rutger som de äldres räddare. Geriatrikens ängel. Personalens idol. Och journalisternas hjälte – fast det gillar inte Rutger att jag skriver.
Så blev det nittiotal och verkligheten han ikapp både Rutger och ledningen.
– Min styrka, som varit att delegera, lyssna på personalen och stödja dem till utveckling, hade blivit otidsenlig, och jag klarade inte av det nya ledarskapet.

Varför långvård? kan man undra med tanke på långvårdens på sjuttio- och åttiotalen låga status.
– Jag ville bli barnläkare, men blev så ledsen av alla dödsfall, och grät mest av alla berörda. Så jag valde geriatrik. Det är inte så jädrans svårt att älska både gamla och geriatrik eftersom man får så mycket värme tillbaka – framför allt av patienterna – och gamla är ju i perioder barn, säger Rutger och fortsätter:
– De är också tålmodiga. Särskilt kvinnorna, som trots sjukdom, hög ålder och en ofta knapp pension ser till att ha fina halsdukar med stigbyglar på. De är ena riktiga överlevare.


Upplevelsen av kvinnor som uthålliga fick Rutger erfara på ett personligt plan i somras. 96-åriga mamma Birgit i Ängelholm föll så illa att hon blev beroende av vård dygnet runt.
– Jag tog ledigt en månad för att sköta mamma. Jag vände henne, klädde henne, matade henne, bar henne till toaletten, bytte blöjor och skötte hennes hygien. Var på en och samma gång hemtjänst, doktor och undersköterska.
Och son?
– Hon är alltid min mamma och jag alltid hennes son.

– Plikt har det aldrig varit fråga om. Det är ett privilegium att få ha kvar sin mamma så länge i livet. Men det var svårt att komma henne så fysiskt nära och samtidigt vara medveten om hennes stora integritet. Jag lärde mig oerhört mycket om undersköterskans jobb den månaden.

I dag är mamma Birgit lika pigg, kry och spirituell som före sitt fall.
Jag frågar vad ”mamma” står för. Svaret kommer snabbt, ”mat och trygghet”, och åtföljs av en varm och bulldoftande berättelse om uppväxten med olåst ytterdörr och nybakade bullar till vem som än klev på.
– Mor och jag är överens om att hon ska få dö utan livsuppehållande insatser och endast få smärtlindring, berättar Rutger och fortsätter:
– Jag har respekt för döden, men ”har ingen total rädsla”. Jag har bara en liten oro, efter mamma blir jag äldst, och jag vet inte om jag är mogen för det.
Så frågar jag vad Rutger betyder för Birgit.
– Kärlek, humor, skoj och kramar.

Rutgers väg till specialist inom geriatrik och framgångar i Gävle var vinglig.
Först 18 år efter sin examen tentade han för legitimation, eftersom att gå på luffen, som han kallar sin vandring mellan vikariaten som underläkare i Sveriges sjukvårdsinrättningar, lockade mer. I Dalsland, där han vikarierade mest, var han känd som den vandrande vikarien i sockor och träskor.


Mellan vikariaten tog han ledigt och luffade på riktigt, i Europa och Orienten, och sov under stjärnorna för att inte tära på ekonomin. Nu efteråt tror han att luffandet var omognad och en reaktion på sin kringflackande uppväxt med landets då yngste flygöverste som pappa.

Så träffade han kvinnan som blev hans hustru och sina tvillingars mor.
– Då var jag 37, och hade i alla fall mognat så mycket att jag ville ta ansvar.
Rutger levde giftasliv tills han var 58.
Nu värnar han ånyo livet som inte kräver tvåsamhet.

Det enda han märker av sitt eget åldrande är lite kroppsliga förändringar, att han inte är lika snabb i tanken och benen som förr, och att matportionerna krympt.
– Jag äter inte så mycket nu för tiden, säger han och förklarar. Men endast för att jag frågar. Att analysera sitt åldrande, eller ställa diagnoser på sig själv, finner han ointressant. Jag försöker att undvika sjukvården.

Att åldrandet påverkat Rutgers professionella liv positivt har han dock ”analyserat”.
– Jag tar inte med mig jobbet efter arbetsdagens slut utan skakar av mig det på vägen hem, och har en grundplan för nästa dag. I övrigt tar jag dagen som den kommer.

Mer läsning

Annons