Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så dumt att skämmas

Annons

Henrik Schyfferts lysande ”The 90’s- ett försvarstal” som direktsändes på SVT förra veckan, den sista föreställningen någonsin, väckte tankar. Försvarstalet var egentligen inget försvarstal. Snarare ett hemskt och roligt förklaringstal. Schyffert försvarade varken sitt ständiga ironiserande och seriositetsavståndsstagande under 90-talet, eller föräldrarnas fredagssupande. Han förklarade varför det blev som det blev, till toner av Popsicle. Det han ångrar allra mest är att han struntade i kriget i forna Jugoslavien eftersom det inte låg i tiden. Han och vännerna kämpade inte för ett skit utom sina inte-bry-sig-fasader.

Det jag ångrar mest mitt eget 90-tal är att jag skämdes så jävla mycket över en massa grejer hos mig själv.

Ett: Jag älskade ballader. Tänk ballader av den typen som spelas på Lugna favoriter, så är du ganska hemma. Powerballader, Maria McKee-ballader, pojkbandsballader, divaballader och soulsmör. Visst hade jag min lilla grungeperiod, och visst lyssnade jag också på Popsicle när Henrik Schyffert gjorde det (även om jag var yngre och längre från händelsernas centrum). Men det var balladerna som jag var beroende av. Jag kunde lyssna på samma svulstiga mästerverk om och om och om igen samtidigt som jag präntade ”Jag älskar Sam (eller Sylve eller Martin) så att det gör ont” i dagboken. Och det här beroendet var inget att vara stolt över, det visste jag med bestämdhet. Radio City Lovesongs var inga skivor att visa upp. Sa inget coolt om min identitet. Skivsamlingen var ett av skälen till jag aldrig skulle bli älskad, liksom. De avslöjade min egen smetighet och törst. En gång försökte jag till och med göra mig av med min balladsida för gott. Jag drog till skivbörsen i Uppsala och bytte in sju helsmetiga kärlekssångsskivor mot ett exemplar av Green Day’s ”Kerplunk” (av alla jävla skivor). Det funkade liksom inte så bra sen, livet, och min vän Linda förstod hur illa ställt det var. Hon donerade diskret sin Bodyguard-skiva till en svältfödd som hade sålt sin egen för en tia.

Två: Balladvurmen var förstås bara en av mina skamteman. Jag skämdes över hur jag såg ut och hur jag tänkte. Över hur min familj såg ut och hur de tänkte. Över hur mina vänner såg ut och hur de tänkte. Och så skämdes jag över att jag skämdes.

Tre: All denna skam gjorde att inte jag heller hade tid att bry mig särskilt mycket om kriget i forna Jugoslavien. Eller att en och annan vän for illa.

Så. Om nittitalet var här igen skulle jag fan se till att ha lite roligare. Jag skulle starta en egen balladkanal. Ibland alternativ, men mest svulstig och härlig. Och alla reklamintäkter skulle gå till krigsoffer. Samt till fina fester och kurser för tjejer som inte pallade att slåss mot omvärlden för att de slogs så mycket med sin egen skam.

 

Mer läsning

Annons