Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Säg ett grekiskt drama som inte handlar om heder!”

Fungerar teater mot hedersvåld? Folkteatern tar kampen i en ny föreställning. Den har urpremiär i Gävle i morgon men uppdraget är stort – att ge sig ut och spela också för övriga Sverige. Vi har träffat skådespelaren Susan Taslimi som berättar om sina åtta (!) roller.

Annons

Är det sant att du var en stor filmstjärna i Iran? Jag kan inte låta bli att fråga. Jag får ett stort leende till svar.

Men vi ska prata om viktigare saker. Susan Taslimi har arbetat som regissör och skådespelare i Sverige i 27 år. Sedan hon flydde hit. Sedan hon fått sparken från Stadsteatern i Teheran och yrkesförbud för att ha kritiserat den iranska kulturpolitiken.

Nu är hon i Gävle för första gången, för att medverka i Folkteaterns kommande föreställning ”Kärleken är fri!?”.

Notera både utropstecknet och frågetecknet i titeln. Kärleken är inte alltid fri, fast den borde vara det.

Det finns, säger statistiken, 70 000 flickor och pojkar mellan 16 och 25 år i Sverige, som upplever att de inte själva får välja vem de ska gifta sig med.

Genom ett nationellt projekt som bland annat Rädda Barnen står bakom ska hedersrelaterat våld och förtryck bekämpas. Med hjälp av teater. Folkteatern i Gävleborg medverkar genom att sätta upp ”Kärleken är fri!?”.

– Det handlar om barns och ungdomars rätt till ett eget liv, att få känna sig som trygga och fria individer. De ska kunna känna igen sig i de olika situationer vi gestaltar på scenen, säger Susan Taslimi.

Hon spelar Melissa, en flicka som kontrolleras av sin familj och framförallt pappan. Melissa får inte träffa tjejkompisar, inte leva normalt. Hon blir sjuk, mår illa, kan inte sova, är rädd för att vara hemma.

– Familjen älskar henne men det blir så destruktivt. Melissa lyckas bryta sig loss och flyttar till skyddat boende. Inte förrän efter sex år vågar hon träffa sin familj igen.

Melissa finns i verkligheten, alla berättelserna – föreställningen består av flera olika – är baserade på faktiska och i vissa fall självupplevda händelser.

– Det blev som en utforskning för oss som skådespelare. Vi träffade personerna. Vi frågade om de någonsin hade ångrat sina beslut. Men nej. de ångrade sig inte, även om de kände sig ensamma. Och flera jobbade med att hjälpa andra unga i samma situation.

– Jag tycker att det ger hopp, säger Susan Taslimi. Jag tycker att man ska ge hopp. Jag vill öppna dörrar. Få de här ungdomarna att känna att det finns en framtid. De måste få känna att det finns vuxna man kan lita på, en vuxenvärld som inte sviker.

– Vet de unga ens vilka deras rättigheter är? undrar hon.

Susan Taslimi understryker sin åsikt genom att livfullt återge en av Melissas slutrepliker: ”Våga använda dina styrkor, din kompetens, dina förmågor, för att ta kontroll över ditt liv, för andra människor behöver dig som förebild”.

Där måste jag ställa nästa framfusiga fråga. För alltihop låter mer som en upplysningskampanj än som teater. Men Susan Taslimi avfärdar farhågorna.

– Min uppgift som skådespelare är att gestalta en konstnärlig roll så att det blir konst och teater. Ja, annars kunde man lika gärna be folk bläddra i en broschyr. All teater har ju någon form av budskap, det handlar bara om hur skickligt det görs.

Och ämnet är sannerligen i klassisk teatertradition, påpekar hon. Familjeproblematik är ju urgammalt.

– Säg ett grekiskt drama som inte handlar om heder!

Elever från Gävleskolor har fått vara referensgrupp under repetitionerna.

– De skrattade jättemycket! De var otroligt delaktiga! Och otroligt skärpta, de mindes varenda ord och kunde upprepa meningar och fråga varför vi sa just så! Och då var det ungdomar som kanske bara hade varit i Sverige tre, fyra år!

(Av någon anledning blir det lätt mycket utropstecken när man citerar den energiska Susan Taslimi!)

Susan Taslimi gör såväl en 14-åring som en 85 årig farmor i ”Kärleken är fri!?”. Hon är själv 64. Det har gått tre decennier sedan hon var med om filminspelningar i Iran. Jag tog för givet att jag var glömd, säger hon.

– Men nu kan det komma fram unga iranska studenter på tunnelbanan i Stockholm, som vill bli fotograferade med mig för att lägga upp på Facebook! ”Tänka sig, med tant Susan med Ica-kassar i händerna. Jag blir jätteglad”.

Filmerna visas återigen och hennes rolltolkningar används som referens på teaterhögskolan; hon har fått höra att ”den nya generationens kvinnliga iranska skådespelare spelar som du”.

De tidiga åren i Sverige var en kamp för att få utöva yrket. Att pendla till Gävle och en landsortsteater och somna av utmattning på tåget hem, kan knappast beskrivas som glamoröst det heller.

Men Susan Taslimi har gjort sig ett namn, både som tv- och radioregissör, manusförfattare och skådespelare. Det som lockade i Gävle var att få arbeta med Michael Cocke, Folkteaterns konstnärliga ledare och den här föreställningens regissör, som gärna tar sig an just dramatik för ungdomar.

Inte mindre än sju textförfattare bidrar till ”Käleken är fri!?”, bland andra Gertrud Larsson (aktuell med SJ-kritiska pjäsen ”Hela folkets järnväg” på Uppsala Stadsteater och Arkan Asaad som skrivit en delvis självbiografisk roman om hederskultur.

Dramatikern Malin Lagerlöf bygger sitt avsnitt på ett autentiskt polisförhör med en 15-årig pojke som mördade sin syster. Här spelar Susan Taslimi syskonens pappa som på telefon från ett annat land, beordrar brodern att utföra dådet.

I en annan roll är hon en mamma vars tonårsdotter blir våldtagen. Varför försvarar mamman inte sin dotter istället för att lägga skulden på flickan ”som inte borde gått ensam på ängen”?

En tredje roll är den som könsstympade Sara. Och så rollen som Kattis som är ihop med en kille som inte har erkänt att han är homosexuell.

– Många ungdomar kommer att känna igen sig, säger Susan Taslimi. Det handlar inte enbart om hederskultur utan om allas rätt att få vara sig själva.

– Jag tror på kollektivet också, poängterar hon. Det stärker individen att göra saker tillsammans. En familj är ett kollektiv som ger trygghet och skydd. Det farliga är när kollektivtanken tar över och individen kommer i skymundan. I de här familjerna är pappan som en företagschef, med bröderna som avdelningschefer och mamman som länken emellan.

Kan man kritisera sin pappa? Svaret kan vara en värdemätare på hur det står till, menar hon.

För utan en öppenhet väcks aggressioner. Och rädsla när traditioner utmanas av det moderna.

”Kärleken är fri!?” har premiär på Folkteatern på torsdag 15 maj men för ovanlighetens skull bär det iväg ut i Sverige, utanför länet. Föreställningen kommer huvudsakligen att spelas på turné i skolor i Stockholm, Malmö och Göteborgs. För årskurs nio och för gymnasiet. Först i höst blir det tre veckors turné i Gävleborg.

Susan Taslimi är övertygad om att ”Kärleken är fri!?” kommer att fungera som teater.

– Jag är trogen mina karaktärer. Jag går inte med plakat.

Men att hon samtidigt känner ett personligt engagemang för just frågor om hederskultur är tydligt. En familj med den traditionella patriarkrollen i upplösning skildrade hon för övrigt själv i sin film ”Hus i helvete” 2002.

Och hur var nu det där med filmkarriären i Iran? Var Susan Taslimi värsta filmstjärnan? Ja, visst var hon!