Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sally Mann på Fotografiska Museet

I 40 år har hon riktat kameran mot andra. Mot maken, barnen, mot de döda. I en ny utställning på Fotografiska i Stockholm har den amerikanska fotografen Sally Mann också vänt kameran mot sig själv.

Utåt framstår hon som helt orädd.

Mitt under den hätska debatten om ”Immediate family”, där den kristna högern i USA anklagade henne för barnpornografi, tog Sally Mann bilden ”The three graces”. På fotografiet, som är inspirerat av de tre gracerna i Sandro Botticellis målning ”Våren”, står hon och hennes båda döttrar nakna och kissar rakt ner på en stenhäll.

Det är en stark bild, som utstrålar frihet, kraft och glädje. Men i USA kan hon inte visa den.

– Det är en genuint olaglig bild i USA. Där är det förbjudet att visa bilder på barn som kissar. Vad sägs om det, galet, inte sant? säger Sally Mann.

Den rebelliska ådran har hon haft i sig ända sedan barnsben. Att ordet ”kontroversiell” dyker upp i 90 procent av alla artiklar som handlar om henne är inte konstigt, men själv är hon gruvligt trött på just det adjektivet. ”Det kommer säkert att stå på min gravsten”, muttrar hon och erbjuder ett eget alternativ:

– Vad sägs om ”tankeväckande”?

I utställningen på Fotografiska finns många exempel där hon tangerar gränserna för det ängsligt tillåtna. I ”Immediate family” poserar hennes tre barn framför kameran, förkroppsligar drömmen om den oskylda och fria barndomen – fulla av integritet och samtidigt rörande sårbara. I fotosviten ”What remains” visar hon brutalt vad som händer med människokroppen efter döden. Fotografierna är tagna i samarbete med en forskningsanstalt som studerar de naturliga nedbrytningsprocesserna på donerade kroppar.

– Jag har tänkt mycket på frågan om det ömsesidiga förtroende som måste finnas mellan fotografen och den som avbildas. Men hur ser man på frågan om att fotografera de döda som vare sig kan ge sin tillåtelse eller neka? Det väcker större etiska spörsmål än bilderna på mina barn. Men jag har visat ”What remains” mycket utan att någon ställt den frågan, säger Sally Mann.

Men det hindrade dig inte från att ta bilderna?

– Nej, men det hindrade mig från att göra något som skulle vara förolämpande, nedsättande eller få de här människorna att förlora sin värdighet. Det är själva nyckeln. Det är när objektet har förlorat sin värdighet som fotografiet blir stötande.

I serien ”Proud flesh” skildrar hon ömsint sin make Larry, som sedan slutet av 90-talet lider av muskeldystrofi. Glasplåtarna hon tagit visar en kraftfull man vars kropp sakta håller på att förtvina. Det har krävt mycket eftertanke att visa bilderna offentligt, konstaterar hon. Men serien ”Marital trust”, som intimt speglar parets relation under deras mer än 40 år långa äktenskap, håller hon för sig själv tills maken gått i pension.

– Han är åklagare i vår lilla stad, en väldigt offentlig person. Och det finns massor av bilder på honom i sexuella situationer, väldigt privata bilder. Så jag väntar lite med att släppa dem, säger hon med ett leende.

Sally Mann har länge undvikit att ta självporträtt – ”jag är inte fotogenisk”, förklarar hon. En allvarlig ridolycka 2006 fick henne att ändra inställning och rikta kameran mot sig själv i en serie spöklika porträtt som visas i utställningen. I samma veva började hon skriva en självbiografi, som vid det här laget är till två tredjedelar färdig. .

– Jag känner en liten udd av desperation nu. Det är så mycket jag måste hinna med, säger hon.

Sara Ullberg/TT Spektra

Utställningen pågår 1 juni till 30 september.