Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Samhällets stora svek

Så mycket 70-tal var inte ens 70-talet. Och jag menar inte enbart platåskorna. ”Call girl” är verkligen det snyggaste, stilsäkraste man kan se. Det är lagom vågiga hårmanar, tonåringens fettblanka ansikte, 90-furusängar, kornigheten i fotografierna som tas, skrivmaskinstexten på dokumenten.

Verkligen, varenda detalj är hänförande. Fotografen Hoyte van Hoytema levererar komposition efter komposition. En korridor som passeras är liksom aldrig bara en korridor utan en betraktelse över myndighetsmissbruk.

Handlingen i ”Call girl” är som ni alla redan läst inspirerad av verklighetens bordellhärva 1976, som involverade högt uppsatta män och fortfarande är en grumlig fläck i historieskrivningen. Filmen pekar ut landets dåvarande statsminister. Enligt filmen har han sex med en minderårig flicka som säljs av bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August).

Men. Det ska sägas att filmens statsminister är modellerad på filmklichén av en slemmig polisongpolitiker (och är han förresten inte mest lik kungen?). Det är ett vidrigt herrklubberi i allmänhet som får ståta i sina fula kalsonger, helt enkelt.

Problemet är att man inte direkt lockas att dra paralleller till vårt nu. ”Carll girl” känns mer än något annat som en pastisch på en 70-talsfilm (fast dåtidens svenska filmer såg förstås helt anemiskt annorlunda ut). Problematiskt är också att regissören Mikael Marciman behandlar materialet som det vore en tv-serie där mångas liv kan få utrymme. När vi sent omsider kommer alla människorna inpå livet är tiden ute.

14-åriga Iris kan ändå sägas vara något av huvudperson. Hon har rymt hemifrån en gång för mycket, hamnar på ett ungdomshem och sugs med smicker och hot in i Dagmar Glans dekadenta värld. Övergreppen mot Iris är (det patriarkala) samhällets stora svek. Den skildringen tar åskådaren hårt. Iris kommer aldrig att ta revansch som Lisbeth Salander.

”Call girl” är elegant filmskapande. Pernilla Augusts spel bländar. Sofia Karemyr i Iris unga, mjukt skyddslösa kropp är som ett anklagande utropstecken mot hela världen. Men Marcimains berättargeni behöver uppenbarligen få bre ut sig i ett panorama, för att inte stanna på ytan.

Bodil Juggas