Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samskapande

Sverige, Norge, Finland och Danmark sitter i det där konferensrummet i Köpenhamn, 35 representanter för nordiska medieföretag. Temat för veckan är co-creation.  

Annons

I företagsvärlden har verkligheten hunnit ikapp. Det gjorde den i akademiska sammanhang redan 2000 då den första artikeln om co-creation, samskapande, publicerades i Harvard Business Review. 

Tesen är i grunden mycket enkel och baserar sig på följande faktum; du som läser den här artikeln kommer antagligen inte nöja dig med att bara läsa den, du kommer kanske kommentera den, kanske sprida den via någon av de sociala plattformar du använder dig av eller så kanske du hör av dig till mig som skrivit artikeln för att föra ett samtal kring det du precis har läst. Du kommer inte nöja dig med att vara en passiv mottagare av mitt budskap, du kommer att vilja vara delaktig och vara med om att påverka mig, ledarsidan och produkten Arbetarbladet och dess utformning.    

På ekonomispråk kallas det du vill göra för co-creation. På vanlig svenska översätts det bästa till samskapande. Vad vi vill är helt enkelt att skapa tillsammans, vara med och besluta om den produkt vi använder. Vi vill vara del av en upplevelse, inte passivt konsumera.   

Nya tider kräver nya affärsmodeller. Co-creation är för oss som konsument på det hela taget en tämligen lysande affärsmodell. För vad det innebär är att företagen nu är mer intresserade än någonsin av vad du som konsument har att säga om allt från tidningar till bilar. Och de vill gärna släppa in dig i processen. Till sist. 

Något annat alternativ finns inte heller. Kunskaps- och informationssamhällets framväxt har skapat en samtid som tror allt mindre på auktoriteter och allt mer på eget inflytande. Vi vill vara med och bestämma och vi kräver också just detta. Vi vill ha en dialog, inte en monolog. Och i detta bor också en möjlighet att tillsammans skapa inte bara bättre produkter men också ett bättre samhälle.

Vad företagens insikt om värdet av co-creation säger oss är nämligen att 2000-talet fört med sig ett paradigmskifte där egenmakt och individens inflytande äntligen blivit till den auktoritet den borde vara. 

Är samskapande något nytt i sig? Nej. Egentligen inte. Det är bara ett svar på redan existerande processer som kommit att få allt större utrymme i takt med att vårt samhälle utvecklats. 

Få revolutioner har börjat i toppen av hierarkier. De avgörande stegen i vår utveckling har snart sagt alltid tagits någon helt annanstans i vårt samhälle. Ibland genom den lilla människans gemensamma uppror mot överheten, oavsett om det handlat om den franska revolutionen eller den arabiska våren. Ibland genom ensamma innovatörer, drivna av en vilja att skapa något större än bara profit, som i fallet med Napster, Apple och Facebook. I centrum för förändringen har behoven och nyttan stått. För även om Steve Jobs ville ge oss vad vi inte visste att vi ville ha, ligger Apples framgångar i att man lyckats se och svara mot samtidens behov. Vi kanske inte visste att vi behövde en iPhone. Men allt det som finns i en iPhone svarar mot redan existerande behov ifråga om kommunikation och tidsfördriv.        

Vad som är det nya är alltså inte fenomenet samskapande i sig. Det är i stället att de i toppen faktiskt börjat inse fenomenets existens. Vilket onekligen är uppfriskande, även om det inte handlar om mycket mer än en insikt framtvingad av en samhällsutveckling där den som inte möter våra krav också hamnar hjälplöst efter. 

På det hela taget gör allt detta ett underbart faktum och ett löfte, snarare än ett hot. I alla fall för de som vågar släppa kontrollen, vända upp och ner på påstådda sanningar och acceptera att förändringen skapas av helt andra än de som arbetar med att upprätthålla maktstrukturer som betyder allt mindre för allt fler av oss. 

Kursen är över. På torsdag säger jag hej då till mina nya kurskamrater.  

Och om jag kom till det där konferensrummet i Köpenhamn något modbestulen över nyhetsbranschens konservatism och oförmåga att förändras och söka nya sanningar är jag mer optimistisk när jag säger hej då för den här gången till mina kurskamrater. För även om nyhetsbranschen tyvärr ännu är trögrörlig och allt för dålig på omvärldsanalys, är allt som sägs i det där konferensrummet hoppingivande. 

I just det där rummet sitter nämligen människor med förmågan att se dessa problem och viljan att göra något åt dem. Det räcker också för att fortsätta tro på tesen om att innehållet i Arbetarbladet, den kvalitativa journalistiken, har en framtid. Alldeles oavsett hur det går med papperstidningen.

Annons