Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sara miste allt: "Jag har ett bra liv i dag"

Det går att överleva även det allra värsta som kan hända.
Sara Welander miste sin nyblivne man, sin knappt tvåårige son och sin mamma i tsunamin.
– Det som hände var fruktansvärt men jag har ett bra liv i dag.

Annandag jul 2004 var Sara och Christer Adamsson uppe tidigt.

De var lyckliga och glada. Dagen innan hade de gift sig i en buddhistisk ceremoni på stranden omgivna av sina närmaste, sonen Johannes och Saras mamma Marianne.

– När vi satt på hotellet och åt frukost minns jag att vi sa till varandra att "Vad tyst det är". Det hördes ingenting. Men då förstod vi inte varför.

När vågen kom var Sara, Johannes och Marianne mitt på stranden i Khao Lak. Christer hade gått iväg för att ge gåvor till personal på hotellet som hjälpt till med bröllopet.

– Efteråt minns jag att inga djur eller fåglar hördes. Jag kände att något var annorlunda men jag visste inte vad det var. Jag hade ingen aning om vad en tsunami var.

Hon såg bara att det blev alldeles svart vid horisonten och att det såg ut som svart rök steg upp. Det kom närmare och närmare och växte sig allt större.

– Folk sprang fram för att filma och fotografera men i thailändarnas ögon såg jag rädsla. Jag visste inte vad det var men jag förstod att det var farligt och skrek åt mamma "Spring, spring!"

Sara tog Johannes i famnen och rusade så snabbt hon kunde bort från stranden.

– Jag minns att han protesterade och sa "Mamma spring inte, snälla mamma spring inte" men jag sa att jag måste.

Bakom henne hörde hon ljudet, som av 20 långtradare som kom rusande emot dem.

Hon hann ta sig in i en bungalow innan vågen sprängde panoramafönstren och förde med sig solstolar, båtar och människor.

– Jag minns att jag höll upp Johannes mot ett hörn, det kändes som det mest skyddade stället. Men när vågen gick ut tappar jag honom.

Hennes enda tanke var att själv släppa taget och följa efter för att dö.

– Men det var som om reptilhjärnan slog till. Den gjorde att jag greppade tag ännu hårdare om den stickkontakt i väggen där jag hade klamrat mig fast. Och jag skrek rätt ut jag inte tänkte dö, jag vägrar att dö.

Hon blev arg och förbannad. En ilska som hon tror har stor del i att hon finns här i dag. Att hon i dag bor i sin lägenhet i Sandviken, driver en mottagning för traditionell kinesisk medicin och har en sexårig son. Den har gett henne kraft att kämpa trots att hon så många gånger velat ge upp.

Den och en obändig lust att leva.

– Jag kände att jag inte var klar. Det fanns så mycket mer jag ville göra i livet.

– Men jag har varit arg, otroligt arg. Arg på gud, arg på min man som dog och lämnade mig ensam kvar, arg på allt och alla.

Att mitt i paradiset dagen efter sitt bröllop, den lyckligaste dagen i livet, förlora allt: Man, barn och mamma

Det är ett öde så grymt att det för många av oss är för mycket att ta in.

Ändå säger Sara i dag att det som hände henne inte var så speciellt.

– Visst var det hårt att jag förlorade så många av mina nära men det händer hela tiden runt omkring oss. Människor blir sjuka och dör, det sker olyckor, barn blir påkörda. Det finns hela tiden människor runt oss som lider.

Att det nu är tioårsdagen av tsunamin betyder egentligen ingenting för henne.

– Jag hade inte ens en tanke på det förrän jag blev påmind. Det låter kanske konstigt men årsdagarna är inte viktiga för mig. Min sorg och saknad är inte knuten till dem, den kan komma när som helst.

Hon tycker att tsunamin är sönderpratad och för att komma ifrån reser hon och sonen utomlands över julen.

Ändå väljer hon själv att för första gången på många år vara med i en intervju.

– Jag gör det för jag vill tro att jag kan hjälpa andra människor med min historia. Jag vill visa att man kan gå vidare i livet trots stor smärta och stort lidande. Det är därför jag berättar. För att ge andra hopp.

– Varje läkares eller terapeuts hemliga ingrediens måste vara hopp, konstaterar hon.

När Sara efter flodvågen lyckades rädda sig upp på bungalowens tak och därifrån vidare till en närliggande by hade hon inget kvar. Inte ens kläder på kroppen.

– Jag minns att jag plockade till mig ett par trosor ur klädhögar som hade lagts ut på gatorna och att thailändare kom ut och gav oss ris.

Hon visste fortfarande inte vad som hade hänt, visste inte om det skulle komma fler vågor men hon började leta efter sina anhöriga.

I bråten för att se om de låg fastklämda under de raserade husen, på sjukhusen om de hade skadats och sedan i templen dit de döda fördes.

– Om jag hittade dem där hade jag bestämt mig för att ta mitt liv.

Hon fann dem inte och fick återvända hem ensam – men det hade tänts ett hopp.

En dansk flicka som de hade träffat tidigare under semestern berättade att hon efter vågen hade suttit i samma träd som Johannes. Hennes beskrivning av pojkens kläder stämde med vad Johannes hade på sig.

Sara återvände till Thailand för att leta. Det fanns flera vittnesmål om en blond liten pojke och spåren ledde till Burma.

– Jag trodde att han fanns där. Jag ville så gärna tro och jag hade sett så många mirakel. Människor som separerats, förts bort flera mil av vågen och sedan återförenats.

Efter månader av letande i djungeln var hon dock tvungen att ge upp.

Hon hittade Christer som hon lät kremera i Thailand, veckan före midsommar kunde hon begrava sin mamma och kort därefter körde en polisbil in på gården i Lingbo där hon bodde.

– Då visste jag att Johannes hade hittats.

Hon är tacksam över att hon har fått hem sina nära, att hon kunnat begrava dem.

– Jag tänker ofta på dem vars anhöriga försvann med Estonia, det är hemskt att inte få ett avslut.

Men hon plågas av att hon aldrig fick se dem, ta i dem.

– Jag hade velat se att de var okej. Många försöker trösta och säga att det gick fort. Men jag förstår ju att med sådana våldsamma krafter kan det aldrig ha blivit en fridfull död.

15 juli 2005 begravdes Johannes i Lingbo, hans favoritband Mora träsk spelade i kyrkan och på gravstenen står "Jag älskar dig hela vägen till månen och tillbaka".

– Jag har en bestämd tro att vi ses igen, på ett eller annat sätt, säger Sara.

Hennes sexåring vet att han har en storebror, de har varit tillsammans vid graven några gånger. Men inte ofta.

– Jag vill inte att min son ska ha en mamma som sitter vid en grav och längtar efter ett annat barn, Jag vill att han ska ha en mamma som är glad och som gör saker med honom.

Sara har valt livet. Och hon har valt att se döden som en naturlig del av det.

Här har hon hjälp av den kinesiska medicinen där man ser på människan som en del av naturen och där vi som allt annat vissnar och dör.

– Vi har så svårt att hantera det. Vi tror att det alltid ska vara som det alltid har varit. Ibland blir det inte som vi hade önskat och trott, men det kan bli bra i alla fall.

Hennes liv blev inte som hon hade tänkt. Hon hade hoppats få en stor familj med många barn.

– Men jag har en fantastisk och underbar son som jag älskar över allt annat och som jag annars inte hade haft.

Sara är tacksam för det hon har. För att hon faktiskt överlevde och var så pass ung att hon hann få ett barn till. Och att hon i dag kan använda sina svåra erfarenheter för att hjälpa andra.

– Jag tror att det ger många av mina patienter hopp. Jag tror också att det kan vara lättare att komma till mig som varit med om lidande och vet vad det är i stället för någon som bara har ett fint diplom på väggen.

Hon har också själv fått hjälp. Gått i terapi i många år, fått mycket stöd av vänner men även insett att den enda som kan göra livet bättre är hon själv.

– Även när allt är hemskt i livet så finns det ofta något litet som är bra och då måste man fokusera på det. Och finns det inget bra måste man hitta på något som gör det bra.

Men det betyder inte att det har varit lätt. Det har varit många års kamp för att bygga upp livet igen.

– Jag har fortfarande mina mörka stunder. Då kan jag ta på mig en tröja som jag har kvar från min mamma – min tycka synd om mig själv-tröja – och ta fram en pyjamas som jag har kvar från Johannes. Sedan håller jag den i famnen och luktar på den medan jag gråter så snoret rinner.

– Sedan får det vara bra. Det är okej att gråta en skvätt, men inte hinkar.

Svårast har ändå varit att förlåta sig själv.

– Frågorna som gör ont kommer från barn. En liten flicka frågade mig "Men varför höll du inte bara i honom? Hur kunde du tappa honom?"

– Logiskt kan jag svara henne. Men i mitt hjärta ställer jag samma fråga själv.

Har du förlåtit dig själv?

– Jag försöker, jag försöker förlåta.

– I min hjärna förstår jag att det inte går att stå emot en 14-metersvåg. Jag inser att jag gjorde så gott jag kunde, men den logiken räcker inte hela vägen.

Att det gått tio år gör ingen skillnad.

– Sorgen går inte över och den mattas inte av. Men jag kan inte gå in i den hela tiden, jag måste leva också. Och jag gillar mitt liv i dag.