Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sarah Delshad: Den mätta dagen, den är aldrig störst

Vad ska du bli när du blir stor? Svaret och dess avancerade analys brukade mestadels landa i antingen, sjöjungfru eller prinsessa från mitt håll. Mycket rimligt, med andra ord. Okej. Nåväl för prinsessa. Det är ju varenda flicka/tjej/kvinna som vandrar på denna planet i vilket fall som helst, tänker jag. Men sjöjungfru, nja. Hursomhaver.

På äldre dar utgår vi ofta från att det kommer en speciell livspunkt när upplysningen av den barnafrågan levereras. När vi inser. När vägen utstakas för en, när polletten till slut trillar ner. När vi vet att det var exakt det här jag ju såklart skulle bli när jag blev stor. Ofta utgår vi från en epok, ett mål, en tidpunkt. Efter studenten, efter högskolestudierna. Efter dittan och datten. Efter. Efter. Efter. Då är DÅ jag vet vad jag ska bli när jag blir stor.

Vi sitter på en bar någonstans på såkallade SoFo, en del av de hippas mecca Södermalm i huvudstaden. Tre 90-talister. Jag dricker kaffe, de dricker billig öl. Den ena jobbar på en hetsig kvällstidning, precis börjat. Hon blev givetvis utlasad från sitt senaste arbete på en nyhetsredaktion. Den andra jobbar hemifrån med noll rutiner och säkerhet. Också jag då. Överlever från dag till dag. Lever på luft, inga rutiner, mycket nudlar och kärlek. Hur jag får det hela att gå runt är onekligen ett mysterium. Vi sitter och ömkar oss. Jag sitter såklart med den största klumpen i magen, som den mest ångestfyllda person jag är av gänget.

Vi undrar ifall jag orkar en dag till med denna osäkerhet. Hur länge till har vi egentligen tålamod med detta. Vi beklagar, beklagar och beklagar oss. Vi spyr galla över den så många gånger helt upp och ner vända bransch vi florerar i. En bransch med hets till förnamn, osäkerhet till mellannamn och utlasning till efternamn.

”Jag kan samtidigt inte tänka mig göra någonting annat än det jag gör. Det är som om att det säger stopp. Jag kan bara tänka mig göra detta.” Säger jag efter en lång utläggning om yrkesval. ”Jo, jag känner också så. Vi ska nog egentligen inte göra någonting annat heller. Att följa sitt hjärta är inte att per automatik följa den enkla vägen. Det kommer nog ljusare dagar. Jag tänker ofta på Boyes ord.” Kontras det medsysterligt. Hon ler, medans hon tar en klunk av sin billiga öl och jag en snabb klunk av mitt kaffe. Vadå Boye? Och vilka ord? Vad pratar människan om. Jag blir nästintill irriterad och skakar på huvudet. ”Du vet Karin Boye! Och den där dikten om mätta dagen.” Nej, jag vet inte. Så jag googlar givetvis. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, det är en dag av törst.”

Och då slår det mig. Där och då på den där baren. Att det hela nog inte handlar så mycket om val, eller specifika tidpunkter i livet. Utan att inse att vägen, helt enkelt, någonstans väljer dig. Utan att du har haft så mycket att säga om saken, och utan någon större tidpunkt som du kan sätta fingret på, så blev vägen en tillägnad. Boyes ord fortsätter väldigt passande med: ”Nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen, som är mödan värd.” Och att det är ju trots allt resan som är charmen. Inte målet.

Vi lämnar till slut baren den kvällen, och möts en vecka senare upp igen. På samma plats, samma tidpunkt. Och ömkar oss över exakt samma sak. Oro, osäkerhet och rädsla. Hur skall detta gå, hur kommer vi orka.

Och så går det runt, runt, runt.